Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 99 )

LIX.

O Rhen! Farväl. Hur länge ville ej
Förtjusad fremling sig hos dig fördröja!
Uti din trakt två ömt förenta bröst
Och enslig tänkare gladt, skulle irra —
Om Vulturn, aldrig tröttad, hörde upp,
Er gång att sjelffördömda hjertan gnaga, —
Här, der natur ej är för mörk, för glad,
Vild men ej skarp, förfärlig men ej ryslig —
För mogna jorden allt, hvad höst för året är.

LX.

Ännu farväl! men fåfängt allt farväl.
Hvem kan från sådan åsyn helt sig skilja,
Då fästad är i sinnet hvarje färg?
Om ögat nu de landskap måste lemna
Som det omkring dig röjde, sköna Rhen;
Det sker med tacksam blick och afskeds loford.
Väl finnas kan en trakt af större glans,
Men ej förenadt så, i ståtlig massa,
Allt herrligt, skönt och ljuft — och fordna tiders prakt.

LXI.

Det vårdslöst höga, fruktbar blom och knopp,
Som mognad låfva, sken af hvita städer,
Stolt vältrad ström, och mörka brådjups natt
Och högväxt skog, och göthisk mur emellan,
De vilda klippor, skapade som torn,
Som trotsa mensklig konst, och bland allt detta,
En ätt af anlet, glada som den bygd,
Hvars rika gåfvor likt för alla sträckas,
Lätt springa på din strand vid nära rikens fall.


7*