( 98 )
LVI.
Vid Coblentz, på en lindrigt sluttad mark,
En liten enkel pyramid sig reser,
Som kröner spetsen af den gröna hög;
Och nedom foten slagne hjeltar hvila.
Fast fiender, — oss icke vägras må,
Dem hedra och Marceau, hvars graf, för tidig,
Med strida tårar sköljts af rå soldat,
Som sörjande, afundat dock hans öde,
Att falla för sitt land, i striden för dess rätt.
LVII.
Kort, ärofullt och tappert var hans lif,
Han sörjts af tvänne härar, vän och ovän;
Och billigt fremlingen som dröjer här,
Må fälla bön för ädla själens hvila.
Som frihets kämpe, var han af de få,
Som mensklighetens lag ej öfverträdde,
Missbrukande den makt, som frihet gaf
Åt dem, dess vapen förde. Själens renhet
Han bibehöll, och vann af menskoslägt en tår. 9
LVIII.
Vid Ehrenbreitstein med dess spridda mur,
På reslig höjd, af minors utbrått svärtad,
Syns hvad det var, när kula och när bomb
Förgäfves studsade emot dess fäste:
Ett segrens torn! Och derifrån sågs ned
På fiende med gäckadt hopp, som flydde.
Men fred förstörde hvad ej krig förmått,
Och öppnade i hast för sommarregnet,
De hvalf, som jernets regn emotstått hela år.
