Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 102 )

LXVIII.

Sjön Leman ler, med ytan af kristall,
En spegel hvari berg och stjernor skåda
Sin stillhets anblick i hvar enda bild,
Dess klara djup bär fram af höjd och färgor.
För mycket menska än, att genomse
Med värdigt sinne, storhet som mig omger,
Hos mig skall enslighet förnya snart
Beslöjad tanke, älskad dock som fordom,
Förr'n jag med hopen stängts i samma trånga skjul.

LXIX.

Att menskor fly, är icke menskohat;
Ej alla skapades med dem att sträfva:
Missnöje ej, att hålla sinnet sänkt
Djupt i dess källa, att det ej må sjuda
I varma trängseln, der vi blifva rof
För egen yrsel, tills för sent och länge,
Vi klaga må och strida under larm,
Med ondt för ondt, i olycksalig vexling;
Och kamp i stridig verld, der ingen finnes stark.

LXX.

Der kunna hastigt sänkas våra år
I osäll ånger; och vår själ fördärfvad,
Förvandla snart i tårar allt vårt blod,
Vår framtid målande med nattens färgor.
Så, lifvets lopp skall blifva hopplös flykt,
För dem som gå i mörker; och på hafvet
De dristigaste styra blott till hamn.
Men det gifs vandrare på evigheten,
Hvars båt går fram och fram, och aldrig ankra skall.