( 103 )
LXXI.
Är då ej bättre att i enslighet,
Blott älska jorden i sin egen skönhet
Der högblå Rhonens 15 våg som pilen far,
Och der den klara insjön som den föder
Liksom en ömsint moder tar till mål
Ett skönt men vildsint barn för all sin omsorg,
Och kysser bort dess oro och dess skri?
Är sämre ej, att plågas eller plåga
I verld som krossar dig, än lefva ensam här?
LXXII.
Jag i mig sjelf ej lefver, endast får
Min del af hvad mig omger. Ljuft min känsla
Af höga berg blir väckt; men städers sorl
Är marter för min själ; jag i naturen
Blott finner tadelvärdt att sjelf jag är
Motsträfvig länk utaf en köttslig kedja,
Bland djur bemängd, då själen flyga kan,
Och sig med sky, med bergspets, haf som svallar
Och himlens gyldne bloss förena i sin flygt.
LXXIII.
Så är jag uppsväljd nu; och det är lif!
Befolkad öcken som jag genomvandrat,
Mig syns ett bo för dödsångst och för strid,
Der jag för någon synd, åt sorgen kastats,
Att verka, lida; men stå upp till slut,
Med vinge frisk, som re'n jag känner växa,
Fast ännu späd, att snart som vinden stark,
Med den i täflan, mig förtjusad lyfta,
Att fly kallt jordiskt band, som kring mitt väsen snärjts.
