( 113 )
CI.
Allt gaf han ursprung här, från svartklädd gran,
På höjderna hans skygd, och dån af forsar,
På dem han lyssnat; till en sluttad stig
Som höljd af vinets rankor för till stranden,
Der vattnen bugande emot hans fot,
Den dyrka under sorl, der gröna skjulet
Af hög och åldrig skog med stammar grå
Och löf, som glädjen ungt, står qvar och bjuder
Befolkad enslighet åt honom och hans verld,
CII.
Af bin och fåglar folkfylld enslighet,
Och mycket skönt i skepnad och i färgor,
Med dyrkan, ordlös, mera ljuf än ord,
Och lyftande i oskuld, glada vingar,
Ej skrämde, lifligt allt: och källors språng,
Och högre vattnens fall, och gröna hvalfven,
Med qvistar rörliga och knoppars mängd
Som hastigt lofvad skönhets tanke väcka,
Allt blandas, kärleksverk, till samma ändamål.
CIII.
Den som ej älskat, här det lära kan,
Och hjertat ande gifva. Den som känner
Ljuf hemlighet, skall älska desto ner.
Här kärlek vistas, flydd från menskors högmod,
Och verldens ödeköld, hvarvid han qvalts;
Ty kärlek måste växa eller tråna:
Han kan ej stadna, slocknar eller lyfts
Till höjd, dit han en sällhet för, som täflar
Med oförgänglig fröjd, i evighetens ljus.
