Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 112 )

XCVIII.

Nu, morgon åter gryr, med dagg beströdd,
Med andedrägt af rökverk, kind af rosor,
Och leende bort himlens tunga moln,
Så liflig, som ej ägde jorden grafvar,
Nu glödande till dag: vi kunna nu
Det störda lifvets fortgång återtaga
Och Leman! på din strand, jag finna än
Rymd, ämne för betraktelser; ej lemna
Der något obemärkt, som väl förtjenar ses.

XCIX.

Skönt Clarens! djupkänd kärleks födslobygd!
Din luft är fläkten af ung kärleks ande.
I kärlek träden rotas, bergens snö
Och deras ishvalf kärleks färgor bära,
Och solgång kläder dem i rosenglans, 19
Med strålar, som der hvila ljuft; och klippan
Den hårda, nämner kärlek, som der sökt
Beskydd mot verldens flärd, som själen villar
Med hopp som aldrig fylls och lemnar djupa sår.

C.

Clarens! af himmelsk fot, din stig beträds;
Odödlig kärlek här på thronen stiger,
Hvars trappsteg äro berg, och ställets Gud
Är oförgängligt lif och ljus, ej endast
Så sedt på dessa höjder; äfven så
I stilla skog och grotta. Öfver blomstren,
Hans öga strålar och hans ande sänks,
Hvars lena sommarfläckt, hvars hulda välde,
Här mer än storm förmår, i dess mest grymma stund.

CI.