Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 115 )

CVII.

Den andre djup och sen, i tankens grund
Såg in, och vishet hämtade med åren,
I djup betraktning sänkt, med lärdom skref
Och skapade med hvässad egg sitt vapen.
Högtidlig tro, med ironiens udd
Han undergräft, i löjet sjelft, högtidlig;
Hans mästerord väckt vrede, fruktans följd;
Och heligt nit, till afgrund honom dömde,
Med den vältalighet som häfver tviflet bäst.

CVIII.

Frid öfver deras aska, — ty af dem,
I fall de straff förtjent, är straffet lidet.
Oss tillhör ej att dömma; mindre än
Fördömma. Allt en dag för tanken klarnar,
Om sammansmält, vår fruktan med vårt hopp,
Skall somna med vårt stoft, på samma kudde;
Ty stoftet dör; derom ej tviflas kan.
Och när det återlefver, som vi hoppas,
Förlåtelse då vinns — om ej, lids rättvist straff.

CIX.

Men lemnom menskoverk och vändom oss
Till hennes Skapares, omkring oss spridda.
Förkortom detta blad; betraktelsen
Det fyllt så länge tills det syns oändligt.
Sig molnen sänkt till Alpens hvita höjd.
Jag måste genomgå dem att beskåda
Hvad mig tillåtas må, då djerfva steg
Mot deras högsta trakt jag vågar vända,
Der till dess famntag jord nedkallar etherns makt.

8*