Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 116 )

CX.

Italien! då jag hädan på dig ser,
Mot själen flammar ljus af fordna dagar,
Från det dig Punisk Drott, så när förstört,
Till sista röst af höfdingar och vise,
Som fyllt en helgad häfd med ärans glans,
För herradömen, thron och graf; nu källan,
Der själen flämtande, sin kunskapstörst
Kan släcka i den våg som evigt flyter
Ifrån din vigda jord, Roms kejserliga höjd!

CXI.

Så länge jag ett ämne följt, och det
Förnyat under förebud ej milda:
Att hvad vi varit, vi ej se oss mer,
Och icke hvad vi borde; men att härda
Vårt hjerta mot sig sjelft, och dölja djupt
Af högmod, kärlek, hat och hvad oss hänför, —
Passion och känsla, afsigt, sorg och nit, —
Tyrannisk ande öfver tankekraften,
För själen svåra värf! Nå väl — det är oss lärdt.

CXII.

Och dessa ord, så väfda uti sång,
Måhända äro svek men svek oskyldigt —
Att gifva färg åt syn som flyr förbi;
Den jag i flygt vill fatta, att bedraga
Mitt eller andras bröst, blott för en stund!
Visst ungdoms törst är rykte; ung ej mera,
Jag ger ej akt på gunstens, vredens, blick,
Vinst, eller ock förlust af snillets ära;
Jag ensam stått och står — hugkommen eller glömd.