( 118 )
CXVI.
Din själs utveckling främja — följa ljuft
Din späda glädjes gryning — liksom skönja
Ditt växande — dig stundtals hemta se
Ny kännedom af ting — för tanken under —
Lätt vagga dig på rörligt fadersknä,
Och trycka faders kyss på lena kinden,
Det kunde synas icke gjordt för mig;
Finns dock i min natur — och som den blifvit,
Jag vet ej hvad der är, men något detta likt.
CXVII.
Och, skulle hat dig läras som en plikt,
Jag vet, du skall mig älska, om ock namnet
Blir stängt ifrån ditt öra, likt ett ord,
Som medför sorgligt öde, — brutet anspråk,
Liksom en graf, var kastad mellan oss —
Likväl jag vet, du älskar mig, om äfven
Man sökte suga från ditt lif mitt blod,
Liksom en fläck — det vore dock förgäfves.
Du älskar mig ändå, och heldre lifvet gaf.
CXVIII.
Du, kärleks barn! fast född i bitterhet,
I själens skakning ammad. Sådant varit
Din faders grunddrag; så blir äfven ditt,
Och sådant omger dig. Din eld skall blifva
Dock mindre grym, och högre lyft ditt hopp.
Såf i din vagga sött! från vida hafvet
Och från de höjder der jag andas nu,
Välsignelse till dig jag ville vefta,
Liksom jag tror, ditt lif det kunnat bli för mig.
Slut på III Sången.
