( 135 )
XL.
Stor som du är, medtäflare du fann,
I landsmän, födda förr än du, att lysa:
I Helvetets i Riddarlifvets bard,
I Gudakomedins 19 Toscanske fader;
Och se'n, ej olik Florentinarns frägd,
Kom Söderns Scott, hvars sång ur mörkret kallat
Ny underverld med trollstaf i sin vers,
Och, som hans like, nordens Ariosto, 20
Sjöng damers kärlek, krig, romans och Riddardygd.
XLI.
En ljungeld ref från Ariostos byst,
Dess krans af lagrens löf, i jernet härmadt. 21
Och ej så orättvis var himlens eld;
Ty sanna lagrens krans, den äran knyter,
Är af det träd, som aldrig åskan slår,
Och af dess härmning, vanprydd var hans hjessa.
Men om vidskepelsen drar sorglig följd;
Så vet att åskan helgar hvad den träffar,
Och att en dubbel helgd blef vid håns hjessa fäst.
XLII.
Italien! 22 o Italien! du, som gafs
Olycklig skönhet, grund till fordna plågor,
Och de nuvarande — af sorgens hand
Och blygselns, är din sköna panna fårad;
Och dina häfder ristades i glöd.
Ack! om din jord af ödslighet betäcktes!
Du mindre skön, mer kraftfull, kunde sjelf
Din rätt försvara, röfvare förfära,
Som prässa ut ditt blod, och läskas af din tår!
