Childe Harolds pilgrimsfärd/Fjerde sången

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tredje Sången
Childe Harolds pilgrimsfärd
av Lord Byron
Översättare: Anders Fredrik Skjöldebrand

Fjerde Sången


[ 122 ]

IV. SÅNGEN.

I.

Jag i Venedig stod på suckars bro,
Ett fängsel och ett slott på hvarje sida. 1
Jag såg dess byggnader, ur vågens famn,
Liksom vid slaget af en trollstaf resta.
Årtusen talade från molnig vidd,
Omkring mig; minnet af förfallen ära
Från fjerran ställde fram mångt kufvadt land,
Som ödmjukt såg åt vingadt lejons stoder,
Der Ven'dig satt i prakt på hundra öars thron.

II:

En Sjöcybele lik, 2 från hafvet nyss,
Uppstigande, med tornbeprydda hjessan,
I fjerran mist, med rörligt majestät,
Som Drottning herrskande på vattnens makter,
Så var hon förr; — dess döttrars hemgift togs
Af folkens rof; och Östern outöslig,
Göt i dess sköte, ädla stenars regn;
I purpur var hon klädd. I hennes högtid
Monarker togo del och ärades deraf.

III.

Der höras Tassos genljud icke mer, 3
Och sånglös gondolier för, tyst sin åra.
Palatser synas lutande mot strand,
Af toners samljud örat. sällan fägnas; —
Flydd, maktens tid — dock skönhet finnes än.
Ty Stat och konst förfalla; ej naturen.
Men svårt förglöms hvad fordom Ven'dig var,
Högtidlighets och glada festers boning,
För jorden, glädjens hem, Italiens maskerad.

[ 123 ]

IV.

För oss hon äger dock en bokstaf qvar,
Framom sitt namn i häfd, och långa skaran
Af stora skuggor, som i modfälldt skick
Fly öfver maktlös stad, sin Doge beröfvad.
Vi äga en trophé, som ej förgås 4
Med hög Rialto: Shylock, svarta Mohren
Och Pierre ej kunna glömmas, nötas bort,
Som hvalfvens nyckelsten. Om allt försvinner,
För oss befolkas dock den ödelagda strand.

V.

Ej äro snillets varelser af mull.
Af egen kraft odödlige, de skapa,
Mångdubblande hos oss en stråle klar,
Och mera älskvärdt lif, som ödet vägrar
Åt verklighet, i dödlighetens tvång:
Ja, anden i sin lyftning först förjagar,
Sen återställer målet för vårt hat,
Och vättnar bröst, hvars ungdoms blomster vissnat;
Men hvilkas tomhet fyllts med mera frodig växt.

VI.

Vår ungdoms och vår ålders tillflygt vinns
I hoppet först, och sist i sinnets hvila.
Den nötta känslan fyller många blad,
Måske ock dem, mig under ögat växa.
Dock finnas ting, i verklighetens kraft,
Vidt öfver diktens verld i form och färgor,
Och skönare än all fantastisk sky,
Och stjernekretsar, hvilka SångGudinnan,
På vild, omskapad verld, har konst att sprida ut.

[ 124 ]

VII.

Släkt såg jag eller drömde. Bort dermed;
Det kom som sanning och som drömmar flydde.
Och — hvad de varit — äro nu: blott dröm.
Jag kunde återta dem; men mitt sinne
Vill föda mången skepnad mera lik
Med hvad jag sökt, och hvad jag stundom funnit.
Bort äfven dessa. Vaknande förnuft
Fann öfverdrift af fantasien skadlig;
Och annan röst är hörd, och annan syn är sedd.

VIII.

Jag lärt mig andra språk — ej olärd är
I fremlings blickars tydning. Och ett sinne
Som är sig sjelft, för skiften häpnar ej.
Ej bittert är att skapa, svårt att finna
Ett land — med eller utan menskoslägt. —
Dock är jag född, der man är stolt att vara,
Ej utan skäl. Och skulle jag då fly
En okränkt ö, den vises, fries boning,
Och söka mig ett hem vid långt aflägsna haf?

IX.

Måske, jag älskat den; och skulle jag
I annan jord än min, min aska lemna,
Min hamn den återsöker — om ett val
Oss efter döden gifs. Jag hoppet älskar
Att blifva omtald af min egen stam,
På eget språk. Men om för högt sig sträcker
Ett hopp som är för hjertat alltför ljuft;
Och om mitt rykte, likasom min lycka,
Fort uppväxt fort skall dö, och glömskan stänga af

[ 125 ]

X.

Mitt namn från templet der de dödas mull
Af folken heder njuter — må det vara —
Och lagren på en högre hjessa ses.
Spartanens grafskrift då min vård må pryda:
”Mång värdigare son har Sparta födt.” 5
Jag sympathi ej söker, ej behöfver.
Jag törnen skördat af det samma träd,
Jag plantat — de mig stungit — och jag blöder.
Jag borde känt hvad frukt af sådant frö kan gro.

XI.

Förlorad brudgum sörjer Adrias haf,
Och årligt bröllop icke mer skall firas.
Ej vårdad mer, förmurknar Bucentaur'n,
Allt från dess enkestånd, en aflagd prydnad.
Sankt Mark än ser sitt lejon 6 der det stod;
Det står, men gäckadt som ett multnadt välde,
På samma torg, der Kejsarn ödmjuk bad,
Den tid, Monarkerne med afund sågo
Som Drottning denna stad, i håfvor främst af allt.

XII.

Här Suabern 7 bad; nu Österrikarn styr.
Nu trampar Kejsare, der Kejsarn knäböjt.
Till län ha riken fallit, kedjor sträckts
Utöfver kungastäder. Folkslag smultit
Från maktens högsta spets, se'n lyckans Sol
Dem lyst en stund; de nu i djupet vältras
Liksom Lavin, från bergets bälte löst.
O Dandolo! 8 om du en timma uppstått,
Som nittioårig, blind, eröfrande Bysantz!

[ 126 ]

XIII.

Bronzhästarne än blänka vid Sankt Mark;
Mot Solen glittra deras gyldne halsband.
Men är ej nu besannadt Dorias hot? 9
De betslats! Ve'dig vunnen och förlorad,
Med trettonhundraårig frihet flydd,
Likt vass, i vattnet sjunkit, der hon föddes.
Och bättre sänkt i vågen, än att se
I djupet af förstöring, utländskt välde
Som blidkas kan till ro, af låg förnedring blott.

XIV.

Än ung, hur ärofull! — det andra Tyr! —
Ditt binamn sjelft härstammande från segrar,
Från Lejonplantarn, 10 genom blod och eld,
På kufvadt land och haf, af dig var buret.
I träldom folk du lade, sjelf dock fri,
Europens fasta värn mot Ottomanen.
Det vittne Candia, Ilions rival,
Och, du, Lepantos våg, af strid, odödlig!
Namn, som ej tyranni, ej tid kan plåna ut.

XV.

Glasstoder — alla splitrade — lång rad
I stoft förbytt, af hennes fallna Doger;
Men der de vistats, byggnad stor och rik,
Än tyder prakt, som höga kallet följde.
Dock deras spira bruten, rostadt svärd
För fienden har vikit: toma salar,
Och öde gator, glans af utländsk färg, 11
Som tyder hur och hvem har oket pålagt —
Allt kastar sorgligt moln på Ven'dig, förr så skön;

[ 127 ]

XVI.

Athén, din här vid Syracusa föll,
Och tusen dina barn i bojor fördes;
Dock du af attisk Sångmö såg dig frelst, 12
Och dina barn ur fångenskapen lösta.
Vid ljud af tragisk hymn, triumfens vagn
Af häpne segrarn hejdas, tömmen faller
Ifrån hans hand, det sysslolösa svärd
Vid sidan glöms; han fångars kedjor löser,
Och för sin frihet ber dem tacka Sångens makt.

XVII.

Så Ven'dig, om ej större anspråk gafs,
Om alla bragder glömts som häfd förvarar,
Ditt sångarminne af odödlig Bard,
Din Tassos kärlek bordt de fjettrar lösa,
Vid din tyrann dig fästat. Nu din lott
Nationerna vanärar, mest af alla,
Dig Albion. Ej hafvens Drottning bordt
Så öfvergifva hafvets barn; vid fallet
Af Ven'dig, tänk på ditt, till trots mot böljans värn.

XVIII.

Jag älskat Ven'dig från min barndoms år;
Hon var liksom en trollstad för mitt hjerta,
Likt vattenpelarn lyft ur hafvets famn,
Och glädjens boning, rikedomars marknad.
Och Otways, Radcliffs , Schillers, Shak'spears konst 13
Hos mig dess bild har intryckt; lika liflig,
Fast nu, jag henne sett, dess bild blef qvar,
Måhända mera kär i nödens stunder,
Än då hon var ett mål för högmod, undran, skryt.

[ 128 ]

XIX.

Jag det förflutna kan befolka än;
Och af det lemnade, för hug och öga,
Och lugn betraktelse, det finnes nog,
Ja mer, måhända, än jag sökt och hoppats.
Och af de sälla stunder ödet väft
Inom mitt lif, de sällaste måhända,
Från dig upphämtat sina färgors glans.
Det gifves känslor, dem ej tid kan döfva,
Ej marter; annars min, nu vore kall och stum.

XX.

Men af naturen, växer Alpens tall 14
Högst på de minst af jord betäckta klippor,
Och rotas bäst, der minst af mull den stöds
Mot Alpens hvirfvelstorm. Der stammen växer
Till trots mot vindens dån med herrlig kraft,
Tills den i höjd och sträckning värdig finnes
De berg, omätliga, från hvilkas block
Af ljus och grå granit, den lifvet hemtar,
Till slut ett jätteträd. Så sinnet lyftas kan.

XXI.

Tillvarelsen må tålas; lif och qval
I toma sorgsna bröst med djupa rötter
Tillsammans fästa sig. Kamelen stum,
Framsträfvar, fast af bördan öfverlastad;
I tystnad ulfven dör. Exemplet må
För oss ej fåfängt blifva; när så låga
Och vilda väsen utan klagans röst,
Fördraga plågorna, vi mera ädla
Må härdigt bära dem; det är blott för en dag.

[ 129 ]

XXII.

Allt lidande förstör, om ej förstördt
Af den som lider; och i bägge fallen
Upphör. En del med fylldt och lyftadt hopp
Sin vandring återtar och förra syften
Och väfver samma väf. I bugning spänd,
En annan sträfvar och i förtid grånar,
Och med ett bräckligt rör till stöd, förgås.
En söker andakt, godt, ondt, mödor, härnad,
Allt som af medfödd drift, han sjunker eller höjs.

XXIII.

Men alltid efter öfvervunnen sorg,
Likt Scorpionens styng, ett tecken lemnas,
Knappt sedt, men bördigt med ny bitterhet.
Och ringa sak kan stundom återföra
Till hjertat bördan som det velat fly,
För alltid fly. Ett ljud, det vare endast
En sång, en qväll af sommar eller vår,
En blomma — vinden — hafvet — oss kan såra,
Electrisk kedja rörd, hvarvid vår själ sig fäst.

XXIV.

Men hur och hvarför, vi ej kunna se;
Ej följa till sitt moln, slik sinnets ljungeld.
Vi fåfängt vilja vid förnyadt slag,
Utplåna svarta ärret som det lemnar;
Ty från alldagligt, menlöst föremål
Då minst vi vänta det, i åsyn kallas
De spöken, exorcism ej binda kan:
De kallnade, förändrade, och döda,
Och sörjda kärleksmål — för många! — dock hur få

[ 130 ]

XXV.

Min själ har vandrat; jag den återför
Till åsyn af ett stort förfall, att stadna,
Ruin ibland ruiner, följa spår
Af stater, storhet, i ett land, begrafne,
Som öfvermäktigt i sin fordna höjd
Och skönast än, för alltid måste blifva
Den himmelska naturens mästerverk,
Hvari var gjutet hjeltemod och frihet,
All skönhet, tapperhet och makt på jord och haf.

XXVI.

En republik af kungar, män af Rom!
Allt sedan, äfven nu, Italien sköna!
Du, verldens rika lustgård, är ett hem
För allt hvad konst förmår, natur kan skänka;
Och der du ödslig syns, hvad liknar dig?
Ditt ogräs sjelft är skönt, och ödemarken
Mer rik än andra länders fruktbarhet.
Ditt stoft är ära, din ruin är helgad
Af minnets högsta glans och oförstörlig prakt.

XXVII.

Se! månen uppgick; än det ej är natt —
Med henne solgång delar skyn — kring Alphöjd
Af blå Friulis bergsrand, likt ett haf
Sig gjuter herrligt sken. Och molnfri himmel,
Af alla ljusets färgor, synes smält
Till vidsträckt Iris, öfver Vestra rymden.
Dag, i förfluten evighet der sänks,
Men öfver Östern, mildt Dianas anlet
På azurn skrider fram — en sälla väsens ö.

[ 131 ]

XXVIII.

En enda stjerna, vid dess sida klar,
Den sköna himlens hälft med henne delar. 15
Dock solens eldhaf svallar än fördröjdt
Omkring Rhæteiska bergens fjerran spetsar.
Än stridde dag och natt; men sist natur
Sin ordning återtog: — behagligt flyter
Djupfärgad Brentas våg, och balsam doft
Af nyfödd ros, sig jemte purpurn sprider
Som strömmar på dess ström, och glöder på dess glas.

XXIX.

Betäckt af himlens bild från fjerran sänkt,
Af alla färgor, vattnens yta lyser,
Som allt från Solgång upp till stjernans bloss
I glans förtrollande sig vida sträcka.
Men, de förändras; bleknad skugga för
Sin mantel öfver bergen; dag som slocknar,
Dör som Delphin, hos den hvart dödens qval
Af nya färgor ses, tills lifvet upphört,
Den sista skönast, men derefter allt är grått.

XXX.

Vid Arqua finns en graf, i höjden rest;
Och mellan pelare, på Sarcophagen,
Der hvilar Lauras 16 älskare; och der
Af dem som känt den eld, han skönt besjungit,
Församlas mängd, till Snillet pilgrims färd.
Han uppsteg att ett språk och födslobygden
Från barbari befria och från ok.
Det träd som bar hans skönas namn, han vattnat
Med mång melodisk tår, som lyft hans ryktes höjd.

[ 132 ]

XXXI.

Hans aska göms i Arqua, 17 der han dog,
En by på berget, der hans dagar flöto
Till ålderns dal. Och byn är stolt deraf:
En ädel stolthet. Må den högmod njuta,
Då desse åbor bjuda vandrarns blick
Håns hemvist och hans grafvård, enkla båda.
De jemte vördnad väcka i hvart bröst
En känsla, mer harmonisk med hans qväden,
Än om en pyramid förvarade hans mull.

XXXII.

Och denna lugna bergsby, der han dvalts,
Är af den art, som synes enkom skapad
För den, som djupt sin dödlighet har känt
Och från bedragna hoppet sökt en tillflygt
I mörka skuggan af en grönskad höjd,
Der ögat fägnas i en fjerran, utsigt
Af städer, hvilkas verksamhet ej mer
Kan locka själen från sin ro; och strålen
Af molnfri sol, nog skön för hennes högtids dag,

XXXIII.

Utvecklar bergens, löfvens, blomstrens prakt,
Och kastar skenet öfver bäck som sorlar,
Der, klart som vattnen, ledig timma flyr
Med stilla trånad, som fastän för ögat
Den liknar lättjan, har moraliskt mål.
Om sällskapsverld oss lära kan att lefva,
Bäst enslighetens lugn oss lär att dö.
Der finns ej smicker, fåfängt stöd i hoppet;
Och menskan måste der sjelf kämpa med sin Gud. —

[ 133 ]

XXXIV.

Måhända med demoner, 18 som förstört
Af bättre tankar kraften, rofvet söka
I vemodsfulla bröst, från lifvets vår
Till vildhet böjda och fantastisk yra,
Som dväljas helst i sorgens, fasans natt,
Och tro sig endast för en dom bestämda
Af qval dem tidens hand ej skingra kan.
För dem, blir solen blod, en graf blir jorden,
Och grafven helvete, i mörker; mera djupt.

XXXV.

Ferrara! gräs på dina gator växt,
I vidd och prakt, för enslighet ej bygda;
Liksom förbannelse de säten slog,
Hvars fordna herrskare, den gamla ätten
Af Este, under många åldrars lopp
Sitt välde uppehöll bland dina murar:
Beskyddare, tyranner, alltsom nyck
Hos små regenter dref, mot dem som buro
Den krans åt Dante blott var före dem beskärd.

XXXVI.

Och Tasso, deras ära, deras blygd!
Hör först hans sång, och sedan se hans fängsel,
Se hvar Alfonzo inneslöt sin skald,
Hur dyrt, Torquatos rykte blef förvärfvadt!
En låg despot förgäfves kufva sökt
Så förolämpad själ, och honom omgaf
Med galnas hop, i afgrunds fängsel sänkt,
Att tråna bort i nöd. Odödlig ära
Sent molnens natt fördref; och följas skall hans namn

[ 134 ]

XXXVII.

Af alla tiders pris och tårar. Ditt
I glömska skolat ruttna, sänkt i djupet
Af hånadt stoft, liksom din stolta ätt
Till intet sjönk, om ej som länk i kedjan
Af Tassos öden, oss till minnet förts
Din låga ondska, med föraktet brännmärkt.
Alfonso! all den prakt dig omgaf, flyr
Ditt minne. Född i annat stånd, du funnits
Knappt värd att vara slaf åt den, du qvalt så grymt:

XXXVIII.

Du! född att äta och föraktad dö,
Liksom osjäligt djur; blott att dig unnats
Ett mera präktigt tråg, och stia vid —
Han, med en strålkrans öfver fårad hjessa,
Som tändes då, och nu förblindar allt,
Till trots hans fiender och Cruscas hånskri
Och Boileaus, hvars afund ej fördrog
Hvad öfversteg hans landsmäns hesa lyror,
Och deras skärnings ljud, enformighet i ton!

XXXIX.

Frid öfver Tasso! Förorättad hamn,
I lif och död ett mål för giftets pilar,
Förgäfves riktade mot segrarns bröst,
Af nya tiders sång ej öfverträffad!
Hvart år millioner föder; men hur långt
Skall menskoåldrars bölja framåt flyta,
Förr än bland sammanträngd, otalig hop.
En själ som din skall födas. Tusen strålar
Af spridda mindre ljus, ej samlas till en sol.

[ 135 ]

XL.

Stor som du är, medtäflare du fann,
I landsmän, födda förr än du, att lysa:
I Helvetets i Riddarlifvets bard,
I Gudakomedins 19 Toscanske fader;
Och se'n, ej olik Florentinarns frägd,
Kom Söderns Scott, hvars sång ur mörkret kallat
Ny underverld med trollstaf i sin vers,
Och, som hans like, nordens Ariosto, 20
Sjöng damers kärlek, krig, romans och Riddardygd.

XLI.

En ljungeld ref från Ariostos byst,
Dess krans af lagrens löf, i jernet härmadt. 21
Och ej så orättvis var himlens eld;
Ty sanna lagrens krans, den äran knyter,
Är af det träd, som aldrig åskan slår,
Och af dess härmning, vanprydd var hans hjessa.
Men om vidskepelsen drar sorglig följd;
Så vet att åskan helgar hvad den träffar,
Och att en dubbel helgd blef vid håns hjessa fäst.

XLII.

Italien! 22 o Italien! du, som gafs
Olycklig skönhet, grund till fordna plågor,
Och de nuvarande — af sorgens hand
Och blygselns, är din sköna panna fårad;
Och dina häfder ristades i glöd.
Ack! om din jord af ödslighet betäcktes!
Du mindre skön, mer kraftfull, kunde sjelf
Din rätt försvara, röfvare förfära,
Som prässa ut ditt blod, och läskas af din tår!

[ 136 ]

XLIII.

Mer fruktad vore du, ej mer så sökt,
Inom dig säll och fredlig, ej beklagad
För lockande behag, till strid ej trött.
Ej skulle väpnad strömfors mer sig störta
Från Alpens djupa fjelltrakt; ej från Po,
En ryslig ströfvarhop af skilda folkslag
Mer dina floder töma, fremlings glaf
Ej blifva ditt försvar, ej du i segren
Af vän; i nederlag af ovän blifva träl.

XLIV.

Jag, vandrande som ung, har spåret följt
Af Romersk vän 23 åt Tullius, mest odödlig
Bland Romas barn; lätt skummade min båt.
De klarblå vattnen, förd af friska fläckten.
Framför jag såg Megara, och bakom,
Aegina lemnades, Piræ'n till höger,
Till venster låg Corinth. Jag nedböjd låg
På framstam, att betrakta här förenad
Ruin, och sorglig syn, som Servius fordom såg.

XLV.

Ty tiden ej ruinen återställt,
Men rest Barbarers hemvist vid dess sidor,
Som, göra mera saknadt mera kärt
Det sista spridda ljuset af dess strålar
Och krossad lemning af försvunnen makt.
Re'n i sin tid, såg Romarn dessa grafvar
Af sköna städer, som vår häpnad väckt;
Hans blad, som tiden ej förstöra hunnit,
Gaf lärdom, redan då, en följd af pilgrimsfärd.

[ 137 ]

XLVI.

Hans blad är för min syn; och i min sång
Hans eget lands ruin är tillagd massan
Af fallna stater, hvars förfall han sörjt,
Och hvars förstöring jag. Allt som då varit,
Är nu ej mer; beherrskande en verld,
Rom; sjelfva Rom, är ock af stormen kastad
I grus af allmänt fall och svart ruin;
Och vandrarn ser Titaniska skeletten, 24
Vrak af en annan verld, hvars aska än är varm.

XLVII.

Italien! dock i hvarje annat land
Ditt lidande bör ljuda och skall ljuda.
Du konstens moder, vapnens moder förr,
Vårt fordna värn, nu stjernan som oss lyser!
Hos dig vår lära föddes; vidt omkring,
För himmelrikets nycklar folken knäböjt.
Europen, ångrande sitt fadermord,
En dag dig frelsa, och tillbakakasta
Skall barbariets flod, försonande sitt brott.

XLVIII.

Oss Arno vinner med dess murars glans;
Etruriens Athén, i sina salar
Förtrollande, varaktig känsla tändt.
Af höjders krets omgjordad, gladt hon skördar
Sin säd och vin och olja. Ömnighet
Förljufvar lifvets värf med fyllda hornet.
Kring stränderna, der Arno flyter fram,
Blef nytids öfverflöd af handeln buret;
Begrafven lärdom steg, i morgonrodnad ny.

[ 138 ]

XLIX.

Gudinnan 25 der — af kärlek marmorn rörs —
Med skönhet luften fyller, och vi andas
Ambrosians doft; ljuft breder denna syn
Odödlighetens känsla; himlens förlåt
Är halft upplyftad. Inom stodens krets,
Vi stå och se i anlet och i skepnad,
Hur menskokonst natur kan öfvergå:
Med afund se, hur hedingar från fordom
Af medfödd snillets blixt, ett sådant under skapt.

L.

Vi skåda, och gå bort, ej veta hvart,
Af skönhet blände, druckne, tills vårt hjerta
Af fullhet svigtar. Der, för alltid der,
Bekedjade vid konsternas triumfvagn,
Vi fångne, dock ej önska bortgång fri.
Men bort! ej fordras tal, ej sökta konstord,
Ej prat som fyller marmormarknads rymd,
Pedant som villar fånar. Egna ögon
Blod, pulsar, hjertats röst bekräfta Paris dom.

LI.

I denna skepnad, såg ej herden dig?
Ej sällare Anchises? Var du sådan,
När du i gudomens fullkomlighet,
Vann krigets Gud till slaf, och på ditt anlet
Han liksom på sin sällhets stjerna såg,
Låg i ditt sköte, och med uppvändt öga,
Sög tjusning af din kind; i det din munn
Göt lava kyssar, smältande i branden,
Som från en urna, på hans ögon, panna, läpp?

[ 139 ]

LII.

I glöd omgjuten utaf mållöst väl,
Är sjelfva Gudoms kraften icke mäktig
Att känslan uttryck ge och öka den.
Och Gudar likna oss; vi äga stunder
Som likna deras ljufvaste; dock tyngd
Af jord oss återför; — men det så vare;
Vi kunna syner återkalla, skapa dem,
Af hvad har varit eller kunde vara,
Som likna denna bild och Gudar på vår jord.

LIII.

Åt lärdom och åt vishet lemnar jag,
Åt konstnärn och hans apa att bestämma
Med noggranhet hur de förstå sig på
Att tyda ut de svällande behagen.
Beskrifve de hvad ej beskrifvas kan;
Må deras anda ej den ström fördunkla,
Der denna bild skall synas evigt klar,
I spegel af den skönaste bland drömmar,
Som nånsin sänkts från skyn att elda själens djup.

LIV.

I Santa Croces helga förgård 26 göms
Stoft, som den”helgar mer, som i sitt sköte
Odödligheten innebär, om ock
Ej annat funnes qvar än det förflutna,
Och äfven det, ibland allt stort och skönt,
Till kaos återsänktes. Ty der hvila
En Angelos, 27 Alfieris ben, och hans
Den stjernbekrönte, qvalde Galileis;
Der, Machiavellis 28 mull sitt ursprung återfann.

[ 140 ]

LV.

De fyra snillen åt en skapelse,
Likt elementer kunnat ämne gifva.
Italien! Tiden gaf dig tusen sår;
Men den har vägrat och skall alltid vägra
Åt andra luftstrek hvad den unnat dig:
Så stora själar ur ruinen stegna.
Och ditt förfall än Guddoms stämpel bär,
Som det förgyller med en lifvets stråle.
Hvad förr var stort hos dig, Canova är i dag.

LVI.

Hvar hvila nu Etruskerne de tre —
Dante, Petrark och nästan stor som dessa
Han, 29 prosans bard, hvars skaparsnille gaf
Ett hundra kärlekssagor. Hvar förvaras
Från vanligt stoft åtskilde, deras ben,
I döden som i lifvet? Om de multnat,
Har deras hemlands marmor ingen röst?
Ej block hvaraf för dem en stod kan resas?
Ha de ej avförtrott sitt land en sonlig mull?

LVII.

Otacksamt Florens! Dantes 30 förebrår
Dig, liksom Scipios 31 graf från fjerran stränder.
Din tvedrägt under mer än borgligt krig
Fördref den Skalden, hvilkens namn för alltid
Af dina barnbarn fåfäng dyrkan vann,
Och sena åldrars ånger. Och den lager,
Som af Petrarcas 32 hjessa uppbars högst,
Var växt på långtaflägsen utländsk jordmån,
Hans lif, hans graf, hans namn, fast röfvadt, icke ditt

[ 141 ]

LVIII.

Boccaccio gaf i döden, åt sitt land, 33
Sitt stoft — Feck bland dess stora män det hvila?
Sjöngs månget requiem, högtidligt ljuft,
För den, som gaf Toscanskt Sirenspråk bildning,
Det språk som är musik, hvars ljud är sång
Och talets poesi? Nej; grafven uppref
Skenhelighets hyænan, och förböd
Dess rum bland ringa grafvar — ty ett ord
Der sade: det var hans; och väckte vandrarns suck.

LIX.

Och Santa Croce saknar deras mull
Den mäktiga — mer ryktbar af förlusten,
Som Cæsars slott beröfvadt Bruti stod,
Påminte mer, om Son af Romas frihet.
Mer säll Ravenna! der på grånad strand,
Vid ramladt väldes fäste, hedrad hvilar
Odödlig flykting — Arqva ock behöll
Med högmod, ljudfull minnesvård af Skalden;
Då Florens fåfängt kräft den landsförvistes ben.

LX.

Hvad är din ädla stenars pyramid,
Af jasp, porfyr, agat och alla färgor
Af marmor och juvel, att mura in
De handels furstars 34 ben? Den fallna daggen
Som glittrande mot skymnings stjernors ljus
Uppfriskar torf som höljer dessa döda,
I, hvilkas namn är Sångmöns minnesvård!
Med fot, långt mera vördnadsfull skall trampas,
Än denna prakt af sten, på Furstlig hjessa lagd.

[ 142 ]

LXI.

Mer fins för ögats och för hjertats lust,
I Arnos dôm, mest furstligt konstens Tempel.
Skulptur och regnbåg's systern täfla der,
Och flere under — men ej mig de fägna,
Hvars tanke vanan heldre sammanväft
Med skön natur, på öppna fälten skådad,
Än konst i galleri, fast Gudaverk
Mitt sinnes hyllning fordra; dock det mindre
Kan yttra än det känt; ty vapnet som det för,

LXII.

Är af en annan malm. Jag vandrar fram
Vid Thrasimenes insjö, och vid Passet
Mer hemmastadd, der Romersk djerfhet föll,
Ty der Cartaginensens kloka krigskonst
I minnet återförs: hur Romarns här
Han lockar mellan berg och strand; och modet
Ej härdar ut, då hopp om räddning flyr,
Och blodet bäckarna till floder sväller,
Som ryka genom fält af legioner strödt.

LXIII.

Som då en skog, af bergens vindar fälls,
Så striden stormade på denna dagen;
Så, raseri hvar kämpe gjorde blind
För annat allt än slaktning, att ett jordskalf 35
Blef under stridens bana obemärkt;
Och ingen såg, för foten fältet gunga
Och öppna vidsträckt graf för hvem som låg,
På skölden utsträckt, utan annan svepning.
Så hatet döfvar allt i strid af folk mot folk.

[ 143 ]

LXIV.

För dem var jorden lik en gungad båt,
Som dem till evigheten bar. De sågo
Omkring sig hafvet; men ej hade tid
Att märka rullningen. Sin lag naturen
Upphäft hos dem; ej röntes allmän skräck,
Som rår, då bergen skälfva, fåglars skara
I molnen söker tillflykt, öfverger
Dess nästen som från träden kastas: hjordar raggla
Med vräl på rörlig mark: ej menskoskräck har ord.

LXV.

Helt annan syn är Thrasimene nu;
Dess sjö en silfverduk, dess fält ej rubbadt
Af annan härjning än af plogen, mild;
De gamla träden lika tätt sig resa,
Som döda strötts, der nu är deras rot;
Dock tog en bäck, till våg och stränder ringa,
Ett blodigt namn från stridens regn af blod;
Och Sanguinetto säger hvar de döda
Befuktat marken, gjort ovillig bölja röd.

LXVI.

Men du, Clitumnus! 36 ljufvast är din våg,
Mest lefvande kristall som nånsin flutit,
FlodNymfens hemvist, der hon ser, och tvår
Ohöljda lemmar! Gräsbetäckta stränder
Du höjer skönt; der betar mjölkhvit tjur,
Ofläckad Gud af dessa sköna vattnen!
Till anblick, mest af strömmar lugn och klar,
Helt visst din våg af slaktning aldrig sölals.
En spegel och ett bad för skönhets yngsta barn.

[ 144 ]

LXVII.

Ännu ett Tempel på din sälla strand;
Af lätt och liten byggnad, ger åt tiden,
På milda sluttningen af grönskad höjd,
Ett minne utaf dig. Nedom det, flyter
Så lugnt ditt strömdrag. Dädan spritter högt
Försedd med fenor och med fjäll som glittra,
Den fisk som kringfar i ditt djup af glas;
Måhända, bruten vattenlilja speglas,
Der vågen mera grund, framporlar åldrig sägn.

LXVIII.

Välsignas må skyddsanden för din bygd.
Om mera ljuft emot oss västan fläcktar,
Det är hans verk; om talande oss rör
Mer liflig grönska spridd på vattnens bräddar,
Om ställets friskhet stänker på din själ
Behaglig svalka, och från torra dammet
Af tröttadt lif, en stund det sköljer rent, —
Naturens dop — till honom bör du sända
Din hymn af tacksamhet, för uppskof i ditt qval.

LXIX.

Hör forsens djupa dån! Från tvärbrant höjd,
Velino klyft af vågen sliten bergvägg.
Se vattnens fall! der snabbt som ljusets fart,
Klar, skummig massa afgrundsdjupet skakar,
I vattnens helvete, med tjut och brus
Och sjuder i oändlig marter, medan dunsten
Deraf, i dödskamp stiger, prässad ut
Ifrån dess Phlegeton mot svarta klippan,
Som kringstår detta djup, i fasa ömkanslös

[ 145 ]

LXX.

Den stiger högt mot skyn, och faller ned
I oupphörlig skur som kring sig gjuter
Från aldrig tömda moln, med milda regna,
En evig vår, och markens yta kläder
I lysande smaragd. Hur stort det djup
Der vattnets jättemassa fram sig kastar
Från brott till brott af berg, med yrans fart,
Och bräcker klippor, hvilka nedåt ryckta
I våldsam härjnings spår, ha öppnat rysligt gap

LXXI.

Åt vid colonn som vältras ned, mer lik,
Till nyfödt haf, ett hastigt öppnadt ursprung;
Ur bergets brustna barm, i födsloqval
Af en ny verld, än hvad den är och endast
De strömmars Fader, som med svalligt lopp
I dalen kröka fram. Se dig tillbaka;
Se hvar den kommer, likt en evighet,
Liksom att sopa bort allt i sin framfart;
Förtjusande med skräck, ej liknadt vattenfall! 37

LXXII.

Förfärligt skönt; men ifrån brädd till brädd,
I sken af morgonsolens klara strålar,
En Iris hvälfs på afgrunds vågens 38 ras,
Som hoppet på en dödsbädd. Ej fördunklas
Dess färgor, medan allt omkring förnötts
Af vattnens vilda fart. Den stilla bågen
Bär oförändrad, sina strålars glans,
Och synes mellan dessa marters anblick,
Som kärlek alltid skön, för dårskap ställd till vakt.

[ 146 ]

LXXIII.

Jag åter går på skogväxt Åpennin,
Ett barn af Alpen, som ifall dess fader
Den mäktigare, jag förut ej sett, —
Der gran på högre branter står, och dundret
Hörs af lavin — jag hade dyrkat mer.
Men jag sett jungfrun resa högt mot himlar
Sin ej beträdda snö; jag sett Glaciern
Af blek Mont Blanc, och sett den när och fjerran,
Och i Chimari hört bergåskan fruktansvärd, —

LXXIV.

Acroceraunisk bergrand, åldrigt namn; —
Och på Parnassus örnars flygt beskådat,
Likt ställets andar, som af ärans drift
Till outsäglig höjd i täflan svingat.
Jag Ida skådat med Trojanens blick;
Olympus, Athos, Ætna, Atlas gjorde
Att Apennin af mindre rang mig synts;
Soract allena saknar ej den snötopp,
Som Romersk, lyrisk Skald, det öfriga har skänkt

LXXV.

Åt vår åminnelse. Ifrån ett fält
Det höjs som långslutt våg, i höjd att brytas,
Men stadnad, der hon kröks: Förgäfves ej
Må hvem som vill, uppgräfva sina minnen,
Upprepa, klassiskt hänryckt: väcka upp
Med Latiens echo, klippan; jag har afskytt
För högt, att lära in, för Skaldens skuld
En tråkig läxa, ord för ord intrugad 39
I frånvändt sinnes lek, och föra fram förtöjd

[ 147 ]

LXXVI.

Hvad återkallar daglig usel drägg,
Som gjorde mimet sjukt; och fastän tiden
Mig fört att öfverväga hvad jag lärt,
Dock så, en fast förhärdelse mig fattat,
Med unga tankarnas otålighet,
Då deras friska kraft förut var afnött,
Att sinnet njöt ej hvad det hade sökt
Om valet varit fritt. Det ej kan botas.
Hvad jag fann afskyvärdt, jag afskyr lika högt.

LXXVII.

Farväl, Horatius, som jag hatat så,
Ej för ditt fel, men mitt. Det är olyckligt
Att väl förstå, ej känna lyrans slag,
Och att din vers begripa, aldrig älska;
Fast Moralist mer djup, för oss ej tydt
Vårt ringa lif, ej Skald sin konst oss yppat,
Ej Satirist mer qvick vårt samvet väckt
Och träffat; men ej rörda hjertat sårat;
Farväl — vi skiljas. dock uppå Soractes rygg.

LXXVIII.

Ack, Rom! mitt hemland! själens egen stad!
Till dig sig hjertats faderlöse vända,
Dig enslig moder af försvunnen makt!
Och mäta ringa qval i trånga hjertan.
Hvad är vårt lidande? O! kom och se
Cypresser, ugglan hör; dig vägen bana
På grusad sten af Thron och Tempel. I!
Hvars dödsångst för en dag är blott att lida,
En verld är för vår fot, så bräcklig som värt stoft.

[ 148 ]

LXXIX.

Nationers Niobé! hur hemsk hon står,
Beröfvad thron och barn i mållöst marter;
Se, i dess vissna hand, en urna tom,
Hvars helga stoft förskingrats längesedan.
Ej Scipios graf hans aska famnar mer; 40
Och icke mer bebos de höga vårdar,
Af hjeltar, som de tillhört. Flyter du,
O, gamle Tiber! genom marmor öknen;
Stig med din gula våg, bemantla denna nöd!

LXXX.

Göth, Kristen, tid och krig och flod och eld,
Ha lekt på klippor sju, din stad af högmod;
Hon, stjerna efter stjerna slockna såg;
Uppåt den brant barbarers kungar ridit,
Der segrens char till Capitolium for.
Men torn och tempel fallit; blott fins qvar
Ruiners Chaos. Hvem skall spåren reda,
På dunklad lemning kasta månskens dag,
Och säga: “här det var, det är,” i dubblad natt?

LXXXI.

Ja dubbel natt af åldrar och af dig,
Okunnighet, du nattens dotter, höljde
Allt kring oss. Vi blott känna villans väg.
Sitt kort har Ocean; sin glob har stjernan;
Och kunskap har dem spridda på sin duk.
Men Rom är som en ödemark, der tjuren
På minnen snubblar. Nu med klappad hand,
Vi ropa: “se Eureka.” 41 Klart det vore,
Om ej utaf ruin, en villobild stod när.

[ 149 ]

LXXXII.

Men ack! den höga staden — sorgligt ack!
Trehundrade triumfer! 42 och den dagen,
Då Brutus vann med dolken större frägd
Än landseröfrare med svärdet vunnit!
O Tullius, din röst! Virgil din sång!
Och Livius, ditt blad som lifligt målar! —
Men Rom står upp i Eder; annat allt
Är fall. Ty värr för jorden! mer ej skådas
Den glans i hennes blick, som gafs, då Rom var fritt.

LXXXIII.

O Du! hvars vagn geck fram på lyckans hjul,
Du segerrike Sylla! 43 af ditt hemland,
Du fienden slog. Hvad brutet var mot dig.
Du först i hvilan kände; hämd föråldrad
Ej tog, förr'n dina örnar sträckt sin flygt
Utöfver Asiens fall — Din vredes blickar
Tillintetgjort Senater — Romersk själ,
Med alla dina laster; ty du nedlagt
Med mild försonings blick, en mer än mensklig makt,

LXXXIV.

Dictators kransen. — Kunde du väl spå,
Till hvilket djup, en dag, den skulle falla,
Som dig odödlig gjort? — att annan hand
Än Romersk, skulle Rom så lågt försänka?
Rom, som var nämd den eviga, som blott
Sig väpnat till eröfring, hon som sträckte
Sin skugga öfver jorden, örnens flygt
Så långt, tills himla rymd för vingen saknats —
O Rom! som helsad var allsmäktig på vår jord!

[ 150 ]

LXXXV.

Af segrare var Sylla främst; men vår
Den visaste våldskräktarn, denne Cromvell
Ock störtade Senater, ja en thron
Till stupstock högg — odödlige rebellen!
Hvad brott det kräfs, en stund att vara fri,
Och rycktbar genom åldrarna! men nedom
Hans lycka, lurar återgäldnings lag.
Se blott hans dubbla seger och dess utgång.
Hån tvenne riken vann, mer lycklig dock att dö.

LXXXVI.

Den tredje dag af månaden, 44 som förr
Gjort allt, blott icke honom krönt; den dagen,
Har från sin våldsthron, sakta honom fört,
Och lagt hans mull i äldre mull att hvila.
Då röjde lyckan, huru rykte, makt
Och hvad vi ljufvast anse, och att vinna,
På branta vägar själens kraft förnött,
Är, i dess öga, mindre sällt än grafven.
Om likaså i vårt, hur olik blef vår dom! 45

LXXXVII.

Du bild förfärlig, som ännu är till,
I naket majestät och skepnansg alfvar —
Du skådat, under sorl af mördar hop,
Vid fot af blodet badad, Cæesar utsträckt,
Sig svepande i manteln, värdigt död,
Ett offer på ditt altar lagdt af makten
Som Gud och man beherskar, Nemesis.
Du likså föll, Pompé! — Månn' segerhjeltar
Mot kungar utan tal, mån dockor i ett spel?

[ 151 ]

LXXXVIII.

Och du, Roms amma, rörd af dundrets vigg,
Varginna, 46 kopparbildad, du hvars spenar,
Än segrens mjölk, åt barnen, synas ge,
Der, som ett åldrigt monument af konsten,
Du stod: — o, moder till den hjeltekraft,
Som store grundarn sög utur ditt sköte —
Med etherns eld, Roms Jupiter dig svedt
Och svärtat lemmarne med blixt — är vården
Om de odödliga du ammat, redan glömd?

LXXXIX.

O, nej! men dina dibarn alla dödt,
De män af jern; och verlden reste städer,
Af deras grafvar, menskor göto blod
I härmning af hvad deras häpnad väckte;
De stridde, vunno, följde samma lopp,
Med apors afstånd. Men ännu har ingen,
Och ingen kunnat nalkas samma makt —
Blott en fåfänglig, än ej sänkt i grafven,
Sin ofärds orsak sjelf, af egna slafvar, slaf.

XC.

Af falska väldet dårad och ett slags
Oäkta Cesar, följande den äldre
Med icke lika steg; ty Romarns hug
I mindre jordisk form, sågs vara gjuten;
Med starkare passion, omdömet kallt,
Instinkt odödlig, som ersatte rikligt
All svaghet af ett hjerta, mildt men starkt, —
Nu syntes han lik Hercules med sländan
Vid Cleopatras fot — nu stor i egen glans. 47

[ 152 ]

XCI.

Han kom, han såg och segrade. Men den,
Som skulle qväst hans örnar, lärt dem flyga,
Som tämda falkar uti Galliens led,
I sanning han sin här till segren förde,
Med hjerta döft, som aldrig hört sig sjelft;
Och icke likt en vanlig menska skapad,
Med blott en enda svaghet, men den stor —
Behagsjuk ärelystnad — dock han syftat —
Till hvad? kan sjelf han ge, på denna frågan svar?

XCII.

Allt eller intet vill han bli; och ej
På döden som tillintetgör, vill vänta.
Få år, och han Cæsarers ära hann,
På dem vi trampa här. För den, han reste
Åt sig triumfens port; för den han göt,
En fortsatt ström af jordens blod och tårar:
En allmän syndaflod, der ingen ark
För räddning finns, och ebben följs af floden.
Förnya bågen, Gud! till mensklighetens tröst!

XCIII.

Hvad hemtas kan af menskans öde själ?
Med hennes trånga sinnen, svagt förståndet,
Och lifvet kort, och sanning djupt försänkt,
Och allting vägdt på vanans falska vågskål,
I opinionens allmakts tvång, som sträckt
Kring jorden mörkrets flor, tills ändtlig,
Rätt, orätt dömts af slump; och mannen blek,
Förfäras att hans mening uppenbaras,
Att tanken fri, är brott, och jordens ljus för klart.

[ 153 ]

XCIV.

De tråka så i lättjans uselhet
Och ruttna, far till son, till ålder, ålder,
Af trampade naturen stolte, dö
Och lemna dock ett arf i raseriet
Åt nya födda slafvars ätt, som gå
I vapen för sitt ok, mot frihet strida,
Och likt gladiatorn blöda: kämpa än
På samma fält, der deras bröder föllo,
Som löf från samma träd, i fallet följas åt.

XCV.

Jag talar ej om folkens tro; den står
Emellan Gud och dem — men ting tillåtna,
Besannade och sedda, dag och stund.
Det ok, på våra skuldror, dubbelt lades,
Och afsigt, ej af tyranniet dold,
Och lag af jordens herrar, apor blefna
Af den som störtat högmod från sin höjd,
Och det på thronen väckte från sin dvala —
Hur ärofull, om ej hans starka arm gjort mer!

XCVI.

Kan då tyrann blott störtas af tyrann?
Kan frihet ej en son, en kämpe finna,
Lik den, Columbia fann, då hon steg upp,
Som Pallas föddes, väpnad, obefläckad?
Kan sådan själ blott födas i en vild
Ofruktsam skog, vid vattenfallens dunder,
Der fostrande naturen log så huld
Åt barnet Washington? och äger jorden
Ej mer ett sådant frö, Europ ej sådan strand?

[ 154 ]

XCVII.

Af blodet, Fransman drucken, spydde brott,
Och olycksfull dess saturnal är vorden
För frihets sak i hvarje tid och land;
Ty mordets dagar, dem vi sett, och maktens
Och ärans låga törst, ha rest en mur
Af diamant mot menniskans förhoppning.
Och sedd tillslut, den låga segerfest,
Till evig träldom skenbar orsak lånat,
Och plockat lifvets träd, till menskans andra fall.

XCVIII.

Din fana frihet, sliten svajar dock,
Och far mot vindens lopp, som dunderstormen.
Och din trumpetröst, fastän bräckt och dåf,
Är dock den högsta, stormen efterlemnat.
Ditt träd sin blomning mistat och dess bark
Af yxar skafven, rå och ringa synes;
Men safven finns, och frö't är icke dödt,
Djupt sådt, och äfven uti nordens sköte;
Så skall en bättre vår ge mindre bitter frukt.

XCIX.

Der står från fordna dar ett rundadt torn, 49
Med förmur utaf sten, fast som en fästning,
Och, som en här kan hejda i sitt lopp,
Med halfva dess försvarsverk ställdt allena,
Beväxt med murgrön från tvåtusen år,
En evighetens krans, der löfven gunga
Och hölja allt hvad tidens hand förstört.
Hvad var det starka tornet? och i hvalfven,
Hvad skatt förvaras der, så dold? En qvinnas graf.

[ 155 ]

C.

Hvem var då hon, som står bland döda främst,
I slott begrafven? Var hon kysk och fager,
Värd Kunglig, eller mer — värd Romersk bädd?
Har höfdingars och hjeltars ätt hon burit?
Hvad dotter ärfde hennes skönhets glans?
Hur har hon lefvat, älskat, dödt? Så hedrad,
Och ställd liksom till allmän vördnads mål,
Der ringa lemningar ej våga multna,
Ställd att förkunna mer, än hvad är dödligs lott?

CI.

Var hon af dem som älskat sina män?
Af dem, som älskat andras? Slika funnits,
Så säger Romas häfd, från äldsta dar.
Var hon matrona med Cornelias anblick?
Egyptens Drottning lik i lätt behag?
Med nöjen slösande, mot nöjet väpnad
Af åldrig, medfödd dygd? och hade hon
På hjertats ljufhet hvilat, eller kärlek
Från sina sorger stängt? ty kärlek sjelf är sorg.

CII.

Måhända dog hon ung, måske förtryckt
Af vida tyngre qval, än tunga grafven
Som hvilar på ett älskvärdt stoft; har moln
Omkring dess skönhet hopats, och ett mörker
Kring svarta ögat, domens förebud
Af Gud åt dem han älskar? döden tidig?
Har Solgångs fägring gjutits klar och tändts,
Med hectiskt ljus, den dödas aftonstjerna,
Och rodnad på dess kind likt höstens vissna löf?

[ 156 ]

CIII.

Måske hon dödt föråldrad, öfverleft
Allt, fägring, slägt och barn; och långa håret,
Nu silfvergrått, i tanken kunde än
Ett minne af de dagar återföra,
Då nyss det flätats, hon i klädnans prakt,
Och skepnans, afund, pris och undran vunnit
I Rom. Men hvart vill gissning irra sig?
Så mycket vetas kan. Metellas make 50
Var rikast uti, Rom. Se kärleks — högmads verk!

CIV.

Jag vet ej hvarför, stående vid dig,
Mig syns, den dig bebor, liksom jag kände,
O graf! och fordna dagar träda fram
Med återkalladt samljud, fastän tonen
Förändrad är och hög, som molnets suck
Af åskan, döende på fjerran vidden.
På sten af murgrön skyld, jag sitta kan.
Till dess jag lånat kropp åt värmda sinnet,
Form af ej sjunket vrak, ruinens återstod.

CV.

Af plankor, kastade på klippor vidt,
Må jag en liten båt af hopp mig bygga,
Att kämpa mot det vida haf, mot kast
Af högljudd bränning, oupphörligt dunder
Af våg, som rasar fram mot enslig strand,
Der allt är sjunket, som var evigt älskadt.
Men kunde jag från strand af våg förnött,
Nog samla för min båt, hvart skall jag styra?
Mig bjuds ej hem, ej hopp, ej lif — blott hvad finns här.

[ 157 ]

CVI.

Låt vinden tjuta då! Dess harmoni
Skall bli min älskade musik, och natten
Skall ljudet blanda bort med Ugglans skrän,
Liksom jag hör det nu, vid ljusets skymning
Utöfver mörkrets fågels födslonejd,
Från Palatinska berget gällt besvaradt,
Och ser dess ögon, blänkande i glöd,
Och vingar seglande. På grund så helig,
Hvad är vår ringa sorg! — jag vill ej nämna min.

CVII.

Cypress och murgrön, vide, gul violett
I massor flätade, och kullar höjda
På fordna hus, bräckt båge, strödd colonn:
I stycken, fyllda hvalf, al fresco nedgräfdt
I underjordisk fukt, der Uggla glor,
Som vore midnatt: — Tempel, badhus, salar:
Det skilje hvem som kan. Hvad lärdom röjt
I forskning, är att murar der ha funnits,
Det kejserliga berg! — så faller jordisk makt.

CVIII.

Se här är läran af all mensklig häfd, 51
Den samma nu, som den af ålder varit:
Först frihet, ära se'n — och saknas den,
Med rikdom, last, förderf — sist barbariet.
Historien med dess mängd af digra band,
Har blott ett blad — det bättre här är tecknadt,
Der yppigt tyranni så sammanfört
Af skatter, vällust, allt hvad öga, öra,
Själ, hjerta, tunga kräft — nog ord — gå fram och se.

[ 158 ]

CIX.

Beundra, lyfts — förakta — le och gråt —
Här finns, för hvarje känsla, ämnen — menska!
Du pendel, kastas mellan smil och gråt —
På denna fläck, se makt och åldrar hopas,
På detta berg, med plan utplånad, se,
En pyramid af höjden hunna välden,
Af ärans leksak, strålig på dess topp,
Som skänker solens strålar ökad låga!
Hvad äro gyldne tak, de som dem bygga djerfts?

CX.

Ej Tullius vältalig var, som du,
Kolonn förutan namn, med fot begrafven!
Hvad var på Cæsarshjessor, lagrens krans?
Krön mig med murgrön, från palatset hämtad,
Hvars hvalf och pelare mig möta här,
Af Titus? af Trajan? Nej — det är Tidens:
Triumfport, hvålf, kolonn, han flyttar allt
Och kastar. Apostolisk bildstod reses 52
På krossad kejsargraf, der stoftet äradt såf.

CXI.

I luft begrafne, mörkblå luft af Rom,
Och seende åt stjernor: desse hyste
En ande som i dem en hembygd fann,
Den sista ande, som kring verlden herrskat,
Roms verld; ty sedan, ingen uppehöll
Dess makt, allt återgafs: men han var mera
än Alexander: han ej fläckad blef
Med husligt blod och vin; han okränkt burit
Sin kungadygd — Trajan! vi dyrke än ditt namn. 53

[ 159 ]

CXII.

Hvar är Triumfens berg, den höga plats,
Der Rom dess hjeltar famvat? hvar den branten,
Tarpejas nämd, mål för förrädarns lopp,
Den tvära bergsudd, der eröfrarns luftsprång
Var envålds bot? Har segrarn hopat här
Allt krigsrof? Ja; och nedanför på fältet,
Är tusenårig tvedrägt sänkt i sömn —
I forum, der odödligt tal än glöder,
Vältalig luft är tänd, och andas Cicero!

CXIII.

Du fält af frihet, tvedrägt, rykte, blod?
Här götos ut det stolta folks passioner,
Från första timman, kejsardömets knopp,
Till den, då för eröfring, verldar feltes.
Men frihets anlet mörknat långt förut,
Och anarki lagt an sin bistra klädnad;
Tills hvar soldat som laglös, anfall gör,
Förtrampar skrämd Senat af stumma slafvar;
Och väcker lättköpt röst ur folkets lägsta dy.

CXIV.

Vi vände till den sista Roms Tribun,
Från hennes tiotusende tyranner,
Till dig försonaren af seklers blygd —
Petrarkas vän, Italiens förhoppning —
Rienzi, 54 sist af Romare! Så långt
Som finns ett löf på vissna frihets trädet,
Det bindas må till krans uppå din graf —
Du forums man, anföraren för folket
En nyfödd Numa, du — med välde, ack! för korrt.

[ 160 ]

CXV.

Egeria! 55 af ett hjerta skapt du blef,
Som icke fann ett hemligt skygd för hvilan,
Ljuft som ditt ideal, ehvad du är,
Ehvad du var, ung luftens morgonrodnad,
En dikt af nymfoleptiskt raseri,
Måhända ock en dyrkad jordisk skönhet,
Som fann en mer än vanlig dyrkare
För högt betagen; hvad din börd må vara,
Du var en tanke skön; ljuf verklighet dig gafs.

CXVI.

Än måssan kring din källa, är bestänkt
Af Elyseiska vattnen; fager anblick
I grottan skyld och källsprång, ej af år,
Förändradt, ställets genius speglar. Grönskan
Omkring din vilda brädd, ej konstens verk
Utrota mer; i sömn ej vattnet hvilar,
I marmor stängt; det bubblar fram ur fot
Af bräckt Staty, och öfver brädden flödar,
Och flyr bland blomsters mängd, ormbunkar, murgröns löf.

CXVII.

Fantastiskt blandade, de gröna berg
Med blomster tidigt klädas; genom gräset,
Hörs klarögd ödla rassla. Foglars näbb
Välkomnar dig i sommarn, då du nalkas;
Och friska blommors mängd, i färgors prakt
Vill hejda dina steg, och brokigt svänga,
I milda vädrens fläckt sin elfvedans.
Den låga violettens mörkblå öga,
Af himlens anda kysst, syns färjad af dess sky.

[ 161 ]

CXVIII.

Här lefde du, i detta tjusta skjul,
Egeria! Här slog odödligt hjerta
Vid älskad dödligs ännu fjerran steg.
Mörk purprad midnatt skylde hemligt möte,
Med rikt bestjernadt hvalf; och då du satt
Invid din tjuste dyrkare, hvad hände?
Den grottan visst för helsningen var skapt
Af kärleksfull Gudinna; inre cellen
Af kärlekshelgd bebodd, det första Gudasvar!

CXIX.

Och blandade du ej med bröst mot bröst,
Ett himmelskt hjerta med ett dödligt hjerta,
Och gaf ej kärlek som i födslen dör,
Med suck, odödlig tjusning? kunde makten
Hos dig ej ge odödlighet, ej ge
Din himmels renhet åt en jordisk glädje?
Fördrifva gift, förslöa dolkens udd
Af mätthetsledsnaden, som allt förderfvar,
Och ogräs, qväfvande, från själen rota ut?

CXX.

Ty värr! ung böjelse åt öcknen drifs,
Och vattnar ödslig hed, af hvilken uppstår
I öfverflöd, ett ogräs mörkt och vildt,
I kärnan härskt, förledande för ögat,
Och blommor hvilkas lukt är dödens qval,
Trän hvilkas kåda gift; och slika plantor
Gro i passionens spår, vid det hon flyr,
På verldens ödemark, med fåfäng flämtan
För någon himmelsk frukt, förvägrad vårt behof.

[ 162 ]

CXXI.

O kärlek, Du på jorden icke bor —
Osedd Seraf, på dig vår tro vi fästa,
Tro, hvars martyr det brustna hjertat är.
Din form ej ohöljdt öga nånsin skådat
Och ej skall skåda, som den vara bör.
Dig hugen skapat, som den blef befolkad
Af egen lust och egen fantasi,
Den tanken sådan bild och skepnad gilvit,
Som följer själ ej släckt — men torr — orättad — trött.

CXXII.

Af egen skönhet själen sjuknad är
Och febern skapar, men ej sannt: — hvar äro
De former som bildhuggarns själ har tänkt?
I honom endast. Har natur slik skönhet?
Hvar äro fägring, dygd, som menskan djerfs
I barndom tro, i mannaåren söka,
Till vår förtviflan, onådt paradis.
Der öfverdrifves penselns, pennans bildning,
Och trycker ned det blad, der skönhet blomstra skall.

CXXIII.

Hvem älskar, rasar — ungdoms yra — men
Än värre bot — när tjusningen försvinner,
Som klädt Idoler; då vi se för klart,
Att värde, skönhet blott i tanken funnits,
Dess ideal. Ett trollord binder dock
Oss lika fast och medför obehindradt,
Med hämtad hvirfvelvind från vanlig storm.
Sin alchemi då envist hjerta börjat,
Det tror sig priset när och rikast vid sitt fall.

[ 163 ]

CXXIV.

Vi vissna från vår ungdom, flämta bort —
Djupt sjuka, hjelpen osedd — törsten osläckt;
Fast än till slutet, under vårt förfall,
En skuggbild lurar, lik hvad först vi sökte —
Men allt försent — så dubbladt är vårt ve.
Och kärlek, ärelystnad, snålhet — lika
Fåfängligt, ondt, men intet värrst —
Ty allt är meteorer, olikt nämnda;
Vår död, den svarta rök, der lågan slocknar ut.

CXXV.

Få — ingen — fann hvad älskas — älskas kan,
Fast händelser, blindt möta och den starka
Nödvändighet att älska, jagat bort
Antipati — blott snart att återvända,
Förgiftad af ohjelplig oförrätt;
Omständighet; den andelösa guddom,
Misskaparn; uppgör då, och skjuter fram
Vår framtids qval, med krycka lätt som spö,
Och hoppet står till stoft, af alla trampadt stoft.

CXXVI.

Vårt lif är falsk natur — det stämmer ej
Med tingens harmoni, — är hårda domen,
Och fläcken, outplånlig fläck af synd;
Ett obegränsadt ondt, förderfvets trädstam
Hvars rot är jorden och hvars gren och löf
Är moln, från dem på jorden regna plågor,
Ohelsa, död och träldom, synligt ve
Och värre, det osynliga som klappar
I själ, obotelig, tned hjertqval, ständigt nytt

[ 164 ]

CXXVII.

Dock dristigt öfvervägom — 56 det är lågt
Att öfverge förnuftets rätt att tänka,
I alla fall, vår enda sista rätt
Och tillflykt; min åtminstone den blifver.
Fast, från vår födsel, himmelsgåfvan är
I kedjor lagd, i marter sträckt och fängslad,
I mörker fostrad att ej sannings ljus
För själen oberedd, för klart må lysa;
Den vinner dock, ty tid och vettet skingra starr.

CXXVIII.

Hvalf öfver hvalf! Det synes liksom Rom
Församlande i en, sin ätts troféer,
En dôm för all triumf sig hade rest.
Så Coliseum står. Och månen skiner
Liksom dess egen fackla. Ty det ljus
Som strömmar här, Gudomligt måste lysa
Så länge bruten, aldrig uttömd schakt,
För vår betraktelse, och högblått mörker
Utaf Italiens natt, hvars djupa sky tar an

CXXIX.

Färg, som har ord, om himmel talande,
Kring underbara monumentet flyter
Och skuggar fram dess prakt. Åt jordiskt ting,
Som tiden bugtat, blef en ande gifven,
En andes känsla; och hvar tiden lagt
Sin hand, men lian bräckt, en makt der uppstår,
En trollmakt dold i murarnas förfall,
För hvilken nya tidernas palatser
Måst vika i sin ståt, tills åldrar helgat dem.

[ 165 ]

CXXX.

O Tid! Förskönare af hvad är dödt,
Du som ruinen pryder, ensam tröstar,
Och ensam helar blodigt hjertas sår,
Du tid, som rättar tanken, då den irrar,
Du, sannings, kärleks profsten — ensam vis,
Altit annat dömmer falskt. Från hvad du sparat —
Som aldrig minskas, fast det delas ut —
Tid, hämnare af qval! till dig jag lyfter
Mitt hjerta, öga, band, och blott en gunst begär.

CXXXI.

Här, i förstörelsen, du altar rest
Och Tempel, i sin hemskhet, mer gudomligt;
Bland större gifna offer, mottag mitt
Ruin af år, få, men af öde fyllda.
Om du af högmod lyft mig nånsin fann;
Då, hör mig ej; men om jag lugn, har burit
Allt godt, och spart mitt högmod åt det hat,
Som ej mig kufvar, låt mig ej ha slitit
Förgäfves själens jern till fiendernas harm.

CXXXII.

Och du som aldrig än, mot menskligt brott,
Glömt vågskåln fylla, Nemesis! du stora, 57
Åt hvilken, långlig forntid dyrkan gaf —
Du som från afgrund plågoandar kallat,
Och kring Orestes vråla dem befallt,
För onaturlig: återgäldning — rättvis,
Om den ej utförts af så närskyld hand.
Här i ditt fordna rike; jag dig kallar!
Hör du ej hjertats röst? Du vakna bör och skall.

[ 166 ]

CXXXIII.

Ej nekas må, att jag kan ha förtjent
Med fäders och med egna fel, det såret
Som hos mig blöder; om det hade getts
Med rätta vapnet, det ej bordt förbindas.
I jorden skall mitt blod ej sjunka nu.
Jag helgar det åt dig att du må kräfva
En hämd som sökas och som finnas skall;
Om jag den sjelf ej tog — det var af orsak —
Men lemnom det — i sömn jag sänks; du vaka skall.

CXXXIV.

Och bryter ut min röst; är ej att nu,
Jag ryser för hvad lidet är. Den tale,
Som sett förfall i mina anletsdrag,
Och skakningen mitt sinne mattadt lemna.
I detta blad ett minne söker jag;
Och dessa ord i luft ej skola skingras;
Fast jag blir aska; stunden komma skall,
Då djup profetisk fullhet af mitt qväde,
På menskor kasta skall bergshöjden af mitt ve!

CXXXV.

Mitt ve skall bli förlåtelse — har jag —
Hör, moderliga jord! och se det, himmel! —
Har jag ej haft att kämpa med min lott?
Har jag ej stora qval haft att förlåta?
Blef ej mitt hjerta slitet, hjernan svedd,
Hopp bräckt, namn svärtadt, lifvets lif bortljuget?
Och derför blott, ej till förtviflan bragt,
Att jag af samma dy ej varit danad,
Som ruttnar i de bröst, dem jag från ofvan ser.

[ 167 ]

CXXXVI.

Från stora brott, till smått förräderi;
Har jag ej sett hvad menskans ondska mäktar
Från höga rop af fraggande förtal,
Till dåfva hviskningar af några usla,
Och fina giftet af reptilers hop,
Med Janus blick, betydningsfulla ögat,
Som lär att ljuga tyst och synas sann,
Och endast genom axlars lyftning, falska suckar
Utdela stumt förtal åt dårars glada hop?

CXXXVIII.

Men jag har lefvat, och förgäfves ej.
Min själ må styrkan mista, blodet elden,
Min kropp förgås i segren mot dess qval,
Inom mig fins dock hvad till slut skall trötta
Tid, marter; andas då jag är ej mer;
Och något öfverjordiskt; som ej dömmes,
Likt minnet af förstummad lyras ton,
På sinnen mildrade skall sänkas, väcka
Sen kärleks samvetsqval i hjertan, nu af sten.

CXXXVIII.

Inseglet tryckts. — Välkommen fruktad makt,
Fast utan namn, alsmäktig, du som vandrar
Här under skuggan utaf midnatts tid,
Och följs af fasa, skild från vanlig fruktan;
Ditt hemvist är, der döda murar stå,
Bemantlade med murgrön, helig anblick
Som drar från dig en känsla djup och klar,
Hvarmed vi blifva del af det, som varit,
Se allt på denna fläck; men sjelfve icke ses.

[ 168 ]

CXXXIX.

Här hördes fordom fikna folkens gny,
I sorl af ömkan eller bifalls dånet,
man var dödad af hans like, man;
Och hvarför dödad? Jo blott af den orsak,
Att sådan lag på blodig Circus gällt,
Och kejserliga nöjet. — Hvarför icke?
Är det ej lika, hvar, till maskars gagn,
Vi dö på stridsfällt eller fäktarbana?
Allt skådeplatser, der den spelande förgås.

CXL.

Jag här framför mig, ser Gladiatorn 58 sträckt,
På handen stödd — Hans mannablick ej vägrar
Att dö; han stolt, besegrar dödens qval,
Och mer och mer, hans fällda hjessa sjunker.
Nu från hans sida flyter minskadt blod,
Ur röda sårets gap, i tunga droppar,
Likt dem som först af åskmoln gjutas. Nu
Arenan svindlar för hans syn. Han slocknar,
Vid grymma rop, till pris för uslingen som vann.

CXLI.

Han hörde det, men gaf ej akt — hans blick
Med hjertat var, och det, från stället fjerran;
Han sörjde ej sitt lif, ej segrens lön;
Men der hans råa tjäll låg vid Danuben,
Der voro små barbarer gladt i lek,
Och Dacisk moder — Denne deras fader. 59
Här för en Romersk högtid slagtad dör;
Allt detta rann med blodet. Skall ohämnad
Han dö? — I Göther! upp, att mätta rättvis harm?

[ 169 ]

CXLII.

Men här, der mordet andats blodig dunst
Der bullrande nationer trängts på vägen
Och sorlat, brusat liksom bergets flod
Som klippan slår och våldsam loppet kröker,
Der Romares million med pris och hån 60
Afgjorde lif och död, för hopen leksak —
Min röst högt ljuder — stjernor lysa matt,
Tom bana, bräckta säten, böjda murar
Och gångar, der min fot ovanligt echo väckt.

CXLIII.

Ruin — men hvad ruin! — af massan der,
Palatser, murar, halfva städer bygdes,
Skelett ofantlig dock du går förbi,
Och undrar hvar allt röfvadt kunnat rymmas,
Mån verkligt röfvadt eller rensadt blott?
Ty värr! syns klart, det sorgliga förfallet,
Ju mer du nalkas byggnadens koloss,
Som illa bär den ljusa dagens strålar;
De yppa hvad af tid och menskor är förstördt.

CXLIV.

Men när den fyllda månen styr sitt lopp
På banans högsta brant och der syns hvila,
När stjernan tindrar genom tidens glugg,
Och nattens milda fläckt i luften veftar
Grå murars gröna krans i rörlig skog,
Likt lagren på en skallig Cæsars 61 hjessa,
Då skenet bländar ej; men lyser klart;
I denna trollkrets resa sig de döde:
På mark, der hjeltar trädt, du trampar hjeltars mull.

[ 170 ]

CXLV.

“Så långt som Colisén, skall Roma 62 stå;
Då Colisé'n är fallen, Rom skall falla;
Och Roms, är verldens fall.” Så från vårt land,
Pilgrimer talt på dessa starka murar,
Från Sachsars tid, som vi af vana nämt
Den gamla; dock stå fast på sina grunder,
Ej rubbade de dödliga tre ting.
Rom och ruin, som ej kan återställas
Och verlden, samma bo för tjufvar och hvad helst.

CXLVI.

Hur enkel, upprätt alfvarsam och hög, —
Skrin för allt heligt, alla Gudars tempel,
Från hedentid till vår, af tiden spard 63
Till uppsyn lugna, då falla eller luta
Omkring dig hvalf och makt; och menskan går
På törnets väg till askan, Dôm, hur praktfull!
Skall du ej stå? Tyranners, tidens jern,
Allt spillras emot dig, du helga boning
För konst och religion, Roms högmod, Pantheon.

CXLVII.

Relik af ädel tid och konstens höjd!
Afklädd, fullkomlig dock, din cirkel sprider
En helgedom, som alla hjertan rör
Modell för konst. Åt den, som Rom beträder
För fordna minnen, herrlighet sitt ljus
Ifrån din enda öppning gjuter. Desse
Som dyrka, finna altar för sin bön,
De, som geniet älska, här må hvila
Sin blick på ärad form, i krets af stoder 64 stängd

[ 171 ]

CXLVIII.

Der är ett fängsel. I dess hemska ljus, 65
Hvad ser jag? — intet — ögat åter kasta!
Två bilder svagt beskuggas för min syn.
Två hamnar ensliga, dem hjernan skapat?
Nej, icke så; jag ser dem fullt och klart —
En åldrig man, en qvinna, ung och fager,
Frisk som en moderamma, i hvars bröst,
Allt blod är vordet nectar — men hvad gör hon
Med obemantlad hals och blottadt bröst af snö?

CXLIX.

Fullt sväller rena källan af ungt lif,
Der vi, vid hjertat och från hjertat hemtat
Vår första, ljufsta föda; makan der
Till mor välsignad, i oskyldigt löje,
Ja ock i gråt af läpp som ej fördrar
Ett qval ett dröjsmål, finner dock en glädje,
Ej känd af mannen, då i vaggans vrå,
Hon ser sin lilla knopp för ögat blomstra.
Hvad frukten blir — hvem vet? — ty Evas Cain var.

CL.

Här ungdom föda ger åt ålderdom,
Mjölk af dess egen skänk — åt egen fader,
Och återgäldar skulden af sitt blod,
Med födseln gifvet. Nej, han skall ej slockna,
Så länge dessa sköna ådrors eld
Af helsa och af helig känsla, glöder,
Nil af en stor natur, hvars rika ström
Är högre än Egypts! Från sköna bröstet,
Drick, gamle man! och lef. Har himlen sådan dryck?

[ 172 ]

CLI.

Den stjernesagan om en mjölkig väg,
Är ej så ren som denna, hvilken bjuder
Konstellation af mera ljufligt sken.
Den heliga naturen högre segrar
I denna sparda hjelp, än i det djup,
Der fjerran verldar gnistra: — helga amma!
Hvar droppe af din ström skall finna väg
Till fadrens hjerta och sitt ursprung fylla,
Med lif, som friad själ i verlden återsmälts.

CLII.

Till Molen vänd, som Hadrian reste högt —
Cæsarisk härmning af Egyptens massor,
Colossiskt aftryck af oformlighet —
Hans vandrings fantasi, från fjerran Nilens
Ofantliga modell, tvang konstnärns hand
Att denna stora dôm för jättar bygga —
Graf åt hans usla mull. Hur måste le
Betraktarns blick med filosofiskt löje,
Ått se ett företag så stort för sådant mål!

CLIII.

Se! denna dôm — den undransvärda dôm,
Mot den, Dianas under var en koja —
Se Frelsarns tempel på martyrens graf.
Ephesens underverk jag har beskådat,
På hed kolonner strödda, ensligt skydd
För jackal och hyæn i skuggan dolda.
Jag sett Sophias blanka tak, hvars glans
Af solens sken förhöjs; och jag beträktat
Eröfrarn Moslems bön inom dess helgedom.

[ 173 ]

CLIV.

Men du bland forntids tempel och allt nytt,
Allena står — hvad kan med dig förliknas?
Mest värdig Gud, allt heligt och allt sannt!
Allt sedan Zions fall, då Han försakat
Sin fordna stad, hvad kunde resas upp
Af jordiskt ämne till den högstes ära,
Mer ståtligt för vår anblick? Majestät,
Makt, herrlighet och kraft och skönhet stå,
I denna dyrkans ark i ostörd evighet.

CLV.

Träd in: dess storhet ej förvånar dig.
Hvarför? den är ej minskad; men ditt sinne
Af ställets genius, så utvidgadt blef,
Så kolossaliskt, att du här blott finner
En lagom boning der i helgedom,
Odödlighetens hopp förvaras. Dagen.
Skall gry, då du, om värdig funnen, ser
Gud, anlet emot anlet, som du skådar
Det helgas helgdom nu, ej af hans blick förstörd.

CLVI.

Du träder fram: allt växer för din syn,
Lik den, mot höga alpens spetsar klifver.
Bedragen af gigantisk prakt, du ser
Det stora, än förstoradt men harmoniskt,
Och musikaliskt i oändlighet:
Rik marmor, målning rikare, och altar,
Der gyldne lampor brinna, högrest dôm
Som täflar med den högsta jordens byggnad,
Fast den på jorden står, och denna stöds af skyn.

[ 174 ]

CLVII.

Du ser ej allt, och måste styckevis
Betrakta delar af det stora hela.
Som Oceanen stora vikar gräft,
Dit ögat leds, så måste här ditt sinne
Till skilda delar samlas och en bom
För tanken sättas, tills den hunnit fatta
Vältaliga förhållanden och bart
Afhölja gradvis hvad den gradvis röjer,
Den herrlighet som sjraxt ej din förundran väckt,

CLVIII.

Ej ställets fel, men ditt. Vårt sinnes kraft
Blott gradvis fatta kan — och som det finnes
Att hvad vi äge af en känsla spänd,
Går öfver matta uttryck, likså detta
Högt skinande och öfversvämmande,
Vår första blick bedårar; störst af stora,
Först trotsar vår naturs småaktighet, 66
Se'n ökas i sin växt, och så vi vidga
Vårt sinne till en höjd, i bredd med hvad vi se.

CLIX.

Nu stadna, upplyst blif; der fiines mer
Än syn förnöjande i denna skådning,
Af undrarns nöje eller fruktans helgd,
Åt ställets Guddom, dyrkan eller undran
Åt konst och stora mästarn som förmått
Hvad forntid, kunskap, hug ej kunnat tänka.
Här källan af det höga blottar helt
Dess djup; och dädan menskans hug kan draga
Sin guldsand, lära hvad stor tanke mäktig är.

[ 175 ]

CLX.

Nu vänd till Vaticanen, gå att se
Laocoons qval med värdighet i marter —
En faders kärlek under dödens ångst,
Med en odödligs tålamod förblandad:
En fåfäng strid mot starkt omvindad orm,
Dess tagna fäste mer och mer fördjupadt,
Den gamles tvång — förgiftad kedjas kraft
Förstelnar lemmars lif — ofantlig drake
Framtvingar qval på qval med ångstens flämt på flämt.

CLXI.

Nu, se den Gud, hvars båge felar ej,
Ja, lifvets, skaldesångens, ljusets guddom, —
I mensklig skepnad innesluten sol,
Och öga strålande af vunnen seger.
Nyss flög hans pil och förde i sin fart,
Hämd från odödlig hand. I detta öga,
I detta anlet, se förakt och kraft
Och. majestät; liksom med sken af blixten,
Är Guden uppenbarad i en enda blick.

CLXII.

Men i hans lena form, är kärleks dröm,
Af enslig nymf i tankens värme skapad,
Som längtan efter himmelsk älskare,
Vansinnig gjort, I denna bild är uttryckt
All skönhets ideal, som nånsin tjust
Ett sinne i mest öfverjordisk lyftning,
När hvart begrepp är likt en himmelsk gäst,
En stråle af odödlighet — allt står
Med stjernors glans omkring, och samlas till en Gud!

[ 176 ]

CLXIII.

Om fordom Prometé från Himlen stal
Den eld, som värmer oss; blef detta uppnådt,
Af den åt hvilken gafs den snillets kraft,
Som så poetisk marmor mäktat forma,
Med evig ära. Om af mensklig hand
Den höggs; det var dock ej af mensklig tanke.
Och tiden sjelf den vördat har, ej strödt
En enda mörkrad ring, ej färg af åren.
Den andas samma eld, som först af konstnärn gafs.

CLXIV.

Men denna sångens Pilgrim hvar är han,
Den varelsen som uppehöll dess början?
Mig syns, han länge dröjt och kommer sent —
Han fins ej — dessa andedrag de sista —
Hans färd är all, hans syner torkat fast,
Han sjelf ett intet vorden: — om han varit
Mer än blott fantasi, och räknas bordt
Bland skepnader som lefvat, qvalts — det vare;
Hans skugga bleknat bort, rof åt förstörelsen,

CLXV.

Som samlar skugga, kropp och lif och allt
Hvad menskan ärfver, lagdt i dödens svepning,
Och breder allmänt ut den mörka skrud,
Igenom hvilken allt blir spöken; molnet
Sänks mellan oss och allt som nånsin lyst,
Tills äran sjelf är skymning och blott sprider
En melankolisk ljusring, unnad knappt
Att sväfva öfver mörkrets brädd; en ljusning,
Mer svart än natten sjelf; den öppnar floret blott,

[ 177 ]

CLXVI.

Och i en afgrund låter oss se in
Att fatta hvad vi skola bli, när ytan
Blir löst till något ringare ännu
Än usla ämnet: att om rykte drömma
Och dammet hvefta från ett fåfängt namn;
Som mer af oss ej hörs. Men aldrig åter
Ack lycklig tänke! vi det samma bli.
Nog är i sanning att en gång vi burit
Den tyngd, ett hjerta tryckt, som dervid svettats blod.

CLXVII.

Men hör! från afgrunds djupet, går en röst,
Af ljud förfärligt, låg och fjerran susning,
Lik sorgens rop, som höras då ett folk
Utaf ett djupt obotligt sår förblöder.
I storm och mörker gapar remnad jord
Och gapet fylls af skuggor, men den främsta
Än konglig syns, fast hjessan mer ej krönt;
Och blek, men skön, af moderssorg betagen
Ett barn hon famnar ömt, som bröstet mer ej när.

CLXVIII.

Du Kungars, Drottars telning! 67 Hvar är du?
Du folkens hopp! Har dödens glaf dig skördat?
O! kunde den ej sköna dig, ock slå
En mindre majestätisk, älskad hjessa?
I dyster midnatt, hjertat blödde än,
Ett ögnblicks moder! öfver födda pilten. —
Men döden qvalet slöt. Med dig är flydd
En vunnen sällhet och en lofvad glädje,
Som maktens öar fyllt, ja fyllt till öfvermått.

[ 178 ]

CLXIX.

Lätt födas bönders barn. O, kan det tros?
Du som så lycklig var, så allmänt dyrkad!
Af dem ej Kungar sörjde, blef du sörjd,
Och Frihets hjerta, tungt, höll upp att lida
Af andra qval än ett; ty frihet göt
För dig sin varma bön och på din hjessa
Sin Iris såg. Och du, så ensam nu,
Du sorgbetryckte make! vigd förgäfves,
Blott lycklig för ett år, se'n stoftets man och far!

CLXX.

Af säckväf var din bröllops prydnad gjord
Och festens frukt var aska. Se, i mullen
Är öarnas hårfagra dotter lagd,
Millioners kärlek! Hur vår framtids öden
Vi henne anförtrott! Fast grafvens natt
Förr höljer våra ben, vi hoppfullt dömde
Att våra skulle lyda hennes barn,
Välsignande med hennes ätt, den hulda,
För herdar, stjernans blick — nu blott en meteor.

CLXXI.

Ve oss, ej henne; ljuf är hennes sömn:
En flygtig rök af folkens gunst, och rösten
Af toma rådslag; falska Gudasvar
Från monarkiens födelse, af Furstar
Beständigt hörda, tills de ledsna folk
I raseri sig väpnat, underbara öden
Som störta ock de mägtigste, 68 och lagt
I vågskåln kraftig tyngd mot blinda makten,
En tyngd, snart eller sent allt motstånd krossande,

[ 179 ]

CLXXII.

Allt detta hon erfara kunnat — nej;
Det neka våra hjertan. Ung och fager,
God utan möda, utan ovän stor,
Och maka, moder — ack nu sänkt i grafven!
Hur många band den grymma stunden bröt!
Från fadrens bröst till sista undersåtens,
Elektrisk kedja af förtviflan sträckts,
Hvars kraft var lik en jordstöt, och förtryckte
Det land, dig älskat så, att ingen älskat mest.

CLXXIII.

Se Nemi, 69 mellan skogars höjder stängd,
Så tätt att stormvind, som från roten rycker
Den fasta Eken och framom dess brädd
Högt kastar Oceanens våg och lyfter
Dess skum till skyarna, motvillig spar
Långrundad spegel af din stilla insjö,
Hvars yta; lugn som åldrigt, älskadt hat,
Bär oförändrad, kalla hvilans anblick,
Inom sig sluten, rund, som ormen i sin sömn.

CLXXIV.

Helt när, Albanos knappt åtskilda våg,
Framlyser från en systerdal, och fjerran
Der slingrar Tibern; vida hafvet der
Tvår Latiens kust, der kriget episkt uppstod,
Vapen och mannen, 70 hvilkens stjerna steg
Utöfver Kejsarriket — Ned, åt höger
Sig Tullius hvilade från Rom. Der krets
Af berg omgifvande, begränsar synen,
Sabinska byn var bygd, den trötta skaldens ro.

[ 180 ]

CLXXV.

Jag glömmer dock — min Pilgrim nått sitt mål.
Vi måste skiljas åt — Det må så vara, —
Hans värf är liksom mitt till slutet när.
Dock kastom än en gång vår blick på hafvet.
Den midlands ocean, oss begge rör.
Från Albaubergets höjd, vi nu beskåda
Vår ungdomsvän, det haf, som när vi sist
Besågo det, vid Calpes klippa häfde
De vågor dem vi följt, tills mörk Euxinen hvälfts

CLXXVI.

Mot blå Symplegades. Och långa år —
Ja långa, fast ej många — sedan verkat
På begge. Några tårar, några qval
Oss lemnat nära der vi först begynte.
Dock ej förgäfves, dödlig bana fyllts —
Vi vunnit vår belöning — det är hädan,
Som än oss fägnad skänks af Solens blick.
Och utaf jord och haf så älskad glädje,
Som funnes menskor ej att grumla hvad är klart.

CLXXVII.

O, att en öcken mig till boning gafs
Med fager tjensteande mig att vårda:
Att jag af hela menskoslägtet glömsk
Och ingen hatande, den kunde älska!
I elementer! hvilkas uppror höjt
Mitt hela lif, är ej i er förmåga
Att mig en sådan skänka? Irrar jag
I tron, att mången vrå ett väsen hyser,
Med det, oss dödlige, att umgås sällan gifs.

[ 181 ]

CLXXVIII.

Ett nöje fins i obevandrad skog,
En tjusning på den ej besökta stranden;
Ett sällskap, der sig ingen tränger in,
Vid hafvet fins, och välljud i dess brusning.
Jag älskar menskan, dock naturen mer,
Allt från åskådningar, der jag mig afskiljt
Från hvad jag vara må, och varit förr,
Att blandas med det hela och att känna
Hvad ej uttryckas kan, och dock ej döljas helt.

CLXXIX.

Så svalla, djupa, mörkblå Ocean!
Fast tiotusen kölar ytan plöja.
Jord, mannen märker med ruin — hans makt
Vid stranden stadnar. På det våta fältet,
Hvart skeppsbrott är ditt verk, och ej är qvar
En skymt af mensklig sköfling, blott hans egen;
När lik en droppa regn, ett ögonblick,
Han sjunker i ditt djup med suck och bubbling.
Och utan svepning, graf och ringning, okänd dör.

CLXXX.

Ej på din yta går hans väg, — din rymd
Ej är för honom rof — du väldigt stiger
Och skakar honom borrt; den svaga kraft,
Han i förstöring röjer, du föraktar,
Och kastar honom från din famn till skyn
Och darrande, i lek af skummig bölja,
Och tjutande till sina Gudar, för,
Der lyckligt för hans hopp en hamn sig bjuder;
Till jorden återvräkt, hans hvilas rätta bädd.

[ 182 ]

CLXXXI.

De rustningar som föra dundrets vigg
Mot städers värn af berg, nationer skaka
Och deras herrskare i sina slott —
Ek Leviathan, utaf hvilkas storhet,
Dess skapare, blott stoft, sig gåfvo namn
Af hafvets herrar, skiljesmän af krigen —
För dig allt leksak, lik en flygtig snö;
Den smälts i dina vågors skum som slukar
Armadans stolta prakt och rof från Trafalgar.

CLXXXII.

Din strand af riken — allt förstörts, ej du —
Assyrien, Grekland, Rom, Carthago varit.
Din våg dem sköflade, då frie än;
Se'n mång tyran; och deras stränder lyda
Slaf, fremling eller vild. I sitt förfall,
Till öcknar riken torkats. Ej förändras
Du kan, blott i din vilda böljas lek;
Ej Tiden kan din-azurpanna skrynkla;
Som skapelsen dig såg, du svallar än i dag.

CLXXXIII.

Du, herrlig spegel, der sig allmakts form
I stormen röjer, du i alla tider,
Lugn eller häfd af fläckt, af blåst, af storm,
Vid polens is, i torra zonens luftstrek
Mörk svallande; — förutan gräns, och hög,
Är evighetens bild, högtidligt säte
För den Osynlige — ja äfven af ditt slem,
Uppstodo djupets monstrer. Alla zoner
Dig lyda, du far fort, omätlig, fruktansvärd.

[ 183 ]

CLXXXIV.

Jag har dig älskat, Ocean! min fröjd
I ungdoms lekar var att blifva buren
Af dig, lik bubblan framåt. Än en pilt,
Jag med din bränning skämtade; min glädje
Den var, och om en frisknad vind
Den gjorde fruktansvärd, var fruktan ljuflig;
Ty jag af hafvet liksom var ett barn,
Och litade på böljan, när och fjerran,
Och lade handen på din mahn, som jag gör här.

CLXXXV.

Mitt värf är fylldt — och ljudet af min sång
Dör bort uti ett echo; tiden stundat;
Det trollord häfs, som har min dröm förlängt,
Och facklan, som min midnattslampa tände,
Nu slockna skall — det skrifna skrifvet är;
Väl, om af högre värde! Men ej mera
Jag är nu hvad jag varit; själens blick
Ej skönjer mer så klart, och denna lågan
Som värmde sinnet förr, är vorden skum och matt.

CLXXXVI.

Farväl! ord oundvikligt förr och nu —
Ett ljud, för det vi tveka, dock nödvändigt!
I, som vår Pilgrim följt intill den stund,
Som är hans sista, om ert minne gömmer
En tanke som var hans; om hos er höjs
En hugkomst blott deraf; han icke fåfängt
Har nött sandalen, uddig snäcka fört.
Farväl! Hos honom ensam blifve plågan,
Om sådan fins; hos er blott lärdom af hans sång.


Slut.


[ 184 ]

Noter till Fjerde Sången.

1) St. I. Emellan Dogens palats och fängelserna i Venedig, går en mörk bro, eller ett betäckt galleri, högt öfver vattnet, och deladt af en stenmur. Ur fängelset i slottets tjocka murar, fördes den dömde fången fram genom den ena gången, tillbaka genom den andra och stryptes der. Galleriet kallas Suckarnas bro.

2) St. II. Denne liknelsen är af en gammal Författare. Se Marc. Ant. Sabelii de Ven. Urb. situ narratio.

3) St. III. Gondolierernes alternativa sång af Tassos Gerusalemme, har dödt med Venetianska friheten. Texten är mycket förändrad av dessa rå Sångare. Ännu finnas editioner, der den rätta och den förfalskade texten stå emot hvarandra. Det har funnits Venetianare, som kunnat hela poemet utantill. Förf. träffade en, som kunde 300 stanzer.

4) St. IV. Shakespears Othello, m. m.

5) St. X. Då någre fremlingar upphöjde Brasidas minne, gaf hans moder detta svar.

6) S:t Marcs lejon, fördt från Venedig till Paris, är åter fördt till sitt ställe; likaså de fyra bronshästarne, som voro ställda på Napoleons triumfport vid Tuilerierna. Desse troddes vara Romerska från Neros tid; men det är upptäckt att det äro Grekiska.

7) St. XII. Kejsar Fredrik Barbarossa, som var bannlyst, feck av Påfven Alexander III, absolution i Venedig, efter många förödmjukelser.

8) Ibid. Då Dandolo valdes till Doge år 1192, var han 85 år gammal. Då han anförde Venetianarne vid Constantinopels intagande var han blind, och hade upphunnit 97 års ålder. Vi hafva derföre i öfversättningen satt nittioårig i stället för åttioårig.

9) St. XIII. Att de Venetianske hästarne skulle blifva betslade.

[ 185 ]10) St. XIV. S:t Marks lejon, som ses på Republikens fana, har gifvit anledning till ordet: Planta leone, Pantaleon, Pantalon.

11) St. XV. Venedigs förfall, sedan det upphört att vara sjelfständigt, är otroligt. Folkmängden mer än till hälften minskad: 72 adeliga palatser nedrifna inom 2 år, då regeringen genom förbud hämmade förstörelsen, men kunde icke hämma den, som sker genom brist af underhåll: handeln, sjelfva källan till Republikens förra storhet, afstadnad — allt sådant och mycket mer vittnar derom.

12) St. XVI. Se Plutark, Nicias lefverne.

13) St. XVIII. Venedigs frelsning, Udolfs mysterier, Andeskådaren, köpmannen i Venedig, Othello.

14) St. XX. Förf. nyttjar det Tyska, förmodligen äfven det Schweitzerska namnet Tanne.

15) St. XXVIII. Ofvanstående beskrifning torde synas fantastisk och överdrifven, för den som ej sett en Italiens eller Orientalisk himmel. Den är dock en noga, men svag teckning af en afton, den 18:de i Augusti månad, sådan som Förf. den betraktat under en af flera ridfarter på stranden af Brenta, nära Mira.

16) St. XXX. Så väl underrättad man är om Petrarca, så litet vet man med visshet om Laura, för hvilken han i 21 år skall hafva suckat förgäfves.

17) St. XXXI. Petrarca hade tillbragt de fyra sista åren af sin lefnad, ömsom i den här beskrefna ljufva ensligheten, ömsom i Padua. Man ser i Arqua, utom hans graf, det rum der han i sitt bibliothek fanns död, sittande på sin vanliga stol med hufvudet på en bok.

För öfrigt, se Lord Byrons utförliga noter.

18) St. XXXIV. Förf. anser lika troligt att striden sker med demoner, som med våra bättre tankar: "Satan, säger han, valde öcknen, att fresta Frelsaren; [ 186 ]och vår obefläckade Locke föredrog ett barns närvaro för fullkomlig enslighet."

19) St. XL. Dantes poemer, bland dem l'Inferno, kallas i Italien, la divina comedia.

20) Ibid. Då ett så stort och förträffeligt poem som Ariostos Orlando furioso ställs i bredd med Romaner och små poesier, om också af högsta värde i sitt slag, torde vänskap ochlandsmanskap hafva någon del däri. Öfvers:s not.

21) St. XLI. Ariostos byst, som stod på hans graf, blef träffad av en ljungeld, och lagerkransen kring hufvudet, bortsmält. Lagern troddes bevara för åskan. I Rom ansågs åskan helga hvad den träffade.

22) St. XLII. Denne och den följande Stanzen äro, på en eller två rader när, öfversatte från Filicajas ryktbara sonett: "Italia, ah Italia," m. m.

23) St. XLIV. I det berömda brefvet från Servius Sulpicius till Civero öfver hans dotters död, beskrifs som den då var och ännu är, en trakt, som Förf. ofta genomfarit till lands och vatten.

24) St. XLVII. Poggio, seende från Capitolium, på det förstörda Rom, utropar: "Ut nunc omni decore nudata prostrata jacet, instar gigantei cadaveris, corrupti atque undique exesi." ap. Sellengre Thesaur. tom. 1. pag. 501.

25) St. XLIX. Statyen Venus de Medicis, antik, aldrig öfverträffad.

26) St. LIV. Detta ställe, som besöks af nästan alla fremlingar i Italien, påminner ej allenast om de store Författare som äro der begrafne, utan äfven om den, hvars vältalighet utgöts öfver deras aska, och hvars röst är nu lika stum med deras som hon besjöng. Corinna är ej mer!

27) Ibid. Alfieri är nutidens stora namn. Hans orimade men ljudfulla verser bevisa, att rimmet ej utgör poesien. Öfvers:s anm.

[ 187 ]28) Ibid. Machiavellis öden och de olika omdömena som öfver honom varit fällda, äro allmänt bekanta.

29) St. LVI. Boccaccio.

30) St. LVII. Dante, född i Florens, hade stridt i tvenne fältslag, varit fjorton gånger Ambassadör, och en gång Republikens Prior. Han blef sedan dömd landsflyktig, och en gång att lefvande brännas. Efter hans död, som inträffade i Ravenna, der han slutligen mest vistades, blef han så godt som förgudad af samma folk, som hade fördömt honom. Han är begrafven i Ravenna.

31) Ibid. Den äldre Scipio Africanus hade en minnesvård, om ej sin graf, nära hafsstranden, der han vistades i sjelfvillig landsflykt. Inskriften säges hafva varit Ingrata Patria. Någre påstå att hans ben hvila i Rom.

32) Ibid. Då Petrarca, år 1350, redan lagerkrönt, besökte sin födelseort, Florens, iakttogo icke hans landsmän tillfället att upphäfva det decret, hvarigenom hans fader hade blifvit landsförvist (snart efter Dante) och hans egendom konfiskerad. Då Petrarca sedan behöfdes vid inrättandet af deras Universitet ångrade de sin orättvisa, och sände Boccaccio till honom i Padua att bedja honom tillbringa sina öfriga dagar i sin fosterbygd, der han uppmanades att fullborda sin odödliga Africa, under åtnjutande af allmän högaktning och sin återställda förmögenhet. "Skulle," skrefvo de, "i stylen af vårt bref, finnas något, som misshagar dig, bör det vara ett skäl mer för dig, att bifalla ditt fäderneslands önskningar." Men Petrarca föredrog att göra en valfart till Lauras graf och Vancluses älskade skuggor.

33) St. LVIII. Boccaccio var begrafven i en kyrka i Certaldo, liten stad af landet Valdensa, som af några troddes vara hans födelseort. Skenhelighets hyænan uppref och bortkastade hans grafsten.

[ 188 ]34) St. LX. Vår vördnad för de Mediciska Hertigarna, begynns med Cosmus, Medices, Decreto Publico, Pater Patriæ; och slutas med hans sonson. Under de öfriges despotism, säges Toscana hafva förfallit till en otrolig grad, och dess folkmängd hafva minskats till 19 af hvad den var.

35) St. LXIII. Detta jordskalf — då delar af städer förstördes, floder ändrade sitt lopp, hafvet uppdrefs i älfvarna, äfven berg ramlade — ärktes ej af de stridande; så stor var deras ifver. Se Livius, Lib. XXII Cap. XII.

36) St. LXVI. Alla resebeskrifningar berömma Templet vid Clitumnus och dess sköna nejder.

37) St. LXXI. Förf. föredrar fallet vid Terni för de Schweitzerska; Staubach, Reichenbach, Pissevache, Arpenaz, m. fl. föreföllo honom som små bäckar i jemförelse med detta. Rhenfallet vid Schaffhausen hade han ej sett. Huru olika en sak kan betraktas af olika ögon, ses af hvad Grefve Ehrensvärd endast säger härom i sin resa till Italien sid. 19.

"Fallet vid Terni är otroligt, med grumligt vatten och smal ström." Grefve Ehrensvärd var en af tidens störeste tecknare i figur, ej landskapsmålare.

38) St. LXXII. "In eodem lacu, nullo non die apparere arcus." Plin. Hist. nat. L. II. C. LXII.

Redan i Ciceros tid ansågs nejden som Italiens Tempe. "Reatini me ad sua Tempe duxerunt." Cic. ep. ad Attic. xv. lib. IV.

39) St. LXXV. Förf. ifrar med skäl emot felet att låta barn läsa, och intruga i deras mnnen hvad de ännu ej mognat att förstå; och detta tillskrifver han sin afsky för Horatius.

40) St. LXXIX. Om denna och de två följande Stanzerna, kan ses Historical illustrations of the IV Canto of Ch. Har.

41) St. LXXXI. Eureka, han har funnit, inventit.

[ 189 ]42) St. LXXXII. Orosius uppgifver 320 triumfer. Han har följts af andra Författare.

43) St. LXXXIII. Syllas abdikation synes hafva försonat hans tyranni, äfven hos hands landsmän; ty han vördades, sedan han nedlagt makten och lefde som enskild.

44) St. LXXXVI. Den 3 September hade Cromvell vunnit slaget vid Dumbar; på samma årsdag hade han vunnit flere framgångar; och på samma dag inföll sedan hans död.

45) St. LXXXVII. Pompeji stod, hvarom mycket är tvistadt. Den är likast hans medaljer.

46) St. LXXXVIII. Härom är ock mycket tvistadt.

47) St. XC. Man kan vara stor, och vara mindre än Cæsar. I en tid, så fruktsam på mä af stora egenskaper, öfverträffade han alla i alla delar. Lord Bacon ansåg honom som den fullkomligaste i hela fornåldern.

48) St. XCIII. Cicero sade detsamma. Aderton hundra år, sedan förflutna hafva icke medfört någon förändring deruti.

49) St. XCIX. Cecilia Metellas graf, nu kallad Capo di Bove, på den Appiska vägen.

50) St. CIII. Förmdligen Crassus.

51) St. CVIII. Cicero och hans samtida Romare skrattade åt Brittaniens barbari och uselhet. Rom föll; och Britannien är stor och mäktig.

52) St. CX. Trajani kolonn öfverstigs i höjd af S:ct Peters kyrka; M. Aurelii af S:t Pauls.

53) St. CXI. Då Romare ville smickra Kejsarne, hans efterträdare, sade de: "Felicitor Augusto, melior Trajano."

54) St. CXIV. Rienzis bedrifter ses af Gibbon. Några detaljer äfven ur otryckta manuscripter rörande denne olycklige hjelten, finnas i Hist:l illustr:ns of Ch. Harolds IV Canto.

[ 190 ]55) St. CXV. Berättelsen om Numa Pompilius och Egeria, och att hon ingaf honom sina lagar, är allmänt känd. Mycket tvistas om grottan och källan, som bära hennes namn.

56) St. CXXVII. Förf. säger i noten: "Den som ej vill resonnera (öfverväga, undersöka) är en bigot; den som ej kan, en dåre; den som ej törs, en slaf."

57) St. CXXXII. Gudinnan Nemesis vördades och fruktades högt i Rom. Den lycklige Augustus, af fruktan för hennes återslag, ställde sig, en gång om året, som tiggare med öppen hand, att emottaga allmosor.

58) St. CXI. Mycket är tvistadt, om Statyen, kallad den döende gladiatorn, föreställer en sådan, eller en grekisk härold, som blef mördad av Oedippus, eller en annan, mördad af Athenienserna, eller en Spartansk sköldbärare. I alla fall är statyen högst förträffelig; och dertill kan lämpas hvad Plinius säger om en annan. "Vulneratum deficientem fecit, in quo possit intelligi quantam restat animæ." Hist. Nat. L. XXXIV. C. VIII.

59) St. CXLI. Gladiatorer voro dels tvungne, såsom slafvar sållde dertill, brottslingar, barbariske fångar sedan de förts i trium, rebeller tagne och dömde till detta straff; dels frivillige som blefvo det för betalning (auctorati) eller af en dåraktig ärelystnad.

60) St. CXLII. Då en gladiator var sårad, fällde han vapnet, geck fram och bad åskådarne att få behålla lifvet. Hade han stridt väl, hände att det beviljades; annars vändes tummarne nedåt; och han dödades.

61) St. CXLIV. Svetonius säger: att Julius Cæsar fägnades af Senatens dekret, att han skulle bära en lagerkrans — mer nöjd att skyla det han var skallig, än att visa det han var verldens inkräktare.

62) St. CXLV. Detta är sagdt af Gibbon. För öfrigt [ 191 ]om Coliséen, se Hist: l ill:ns to the IV Canto of Ch. Har.

63) St. CXLVI. Ehuru beröfvad allt som var af koppar, utom ringen, som sammanhåller den öfra öppningen, ehuru utsatt för eldsvådor och öfversvämningar och alltid öppen för regn, har denna rotundan bättre bibehållit sig än något annat monument från samma tid.

64) St. CXLVII. I Pantheon äro ställde nyare tiders store, eller åtminstone utmärkte mäns bildstoder.

65) St. CXLVIII. Det sanna eller så ansedda stället, der den nedannämnda vackra gerningen föreföll, visas för fremmande, i kyrkan S:t Nicolaus in carcere.

66) St. CLVIII. Grefve Ehrensvärd i sin resa till Italien, uppger en annan orsak, hvarföre storheten i det inre af S:t Peters kyrka ej straxt frapperar, nemligen: "Inuti är kyrkan som en byggnad, hvilken hade vext och tilltagit i ett jemt förhållande: deraf hände nödvändigt att rummet intet blef nog stort, fastän folket blef för smått. Om på detta sättet, man byggt kyrkan som hälften af Rom; hade man önskat henne stor." Öfvers:s not.

67) St. CLXVIII. Engelska Prinsessan Charlotta, förmäld med Hertigen af Sachsen Coburg, Leopold, nu Konung i Belgien. Öfvers:s not.

68) St. CLXXI. Maria dog på stupstocken, Elisabeth af sorg, Carl d. V som eremit, Ludvig d. XIV som bankrutt på penningar och ära, Cromwel af ängslan — och den störste, Napoleon, som fånge. Mycket kunde tilläggas.

69) St. CLXXIII. Detta är en af de största och minst förberedda öfvergångar, som träffas i detta poem — från Englands sorg öfver Prinsessan Charlottas död, till byn Nemi, i Italien. Om det är ett fel, är dess ursäkt geniets flygt efter ingifvelsens vink. Öfvers:s not.

[ 192 ]Ibid. Byn Nemi, nära Egerias Ariciska boning, behåller ännu det utmärkande namnet Lunden, af de lummiga skogar, som omgifva Dianas tempel. Till Nemi, är blott en aftonridt från det behagliga värdshuset Albano.

70) St. CLXXIV. Arma virumque. Hela banan för Æneidens senare hälft, medelhafvet och kusten från ofvan Tiberns utlopp, till hufvudlandet af Circæum och Terracinas udde, synas från klostret på spetsen af Albaniske höjden, som efterträdt den Latinske Jupiters Tempel. Sluttningen från denna höjd, är af ovanlig skönhet.