( 145 )
LXX.
Den stiger högt mot skyn, och faller ned
I oupphörlig skur som kring sig gjuter
Från aldrig tömda moln, med milda regna,
En evig vår, och markens yta kläder
I lysande smaragd. Hur stort det djup
Der vattnets jättemassa fram sig kastar
Från brott till brott af berg, med yrans fart,
Och bräcker klippor, hvilka nedåt ryckta
I våldsam härjnings spår, ha öppnat rysligt gap
LXXI.
Åt vid colonn som vältras ned, mer lik,
Till nyfödt haf, ett hastigt öppnadt ursprung;
Ur bergets brustna barm, i födsloqval
Af en ny verld, än hvad den är och endast
De strömmars Fader, som med svalligt lopp
I dalen kröka fram. Se dig tillbaka;
Se hvar den kommer, likt en evighet,
Liksom att sopa bort allt i sin framfart;
Förtjusande med skräck, ej liknadt vattenfall! 37
LXXII.
Förfärligt skönt; men ifrån brädd till brädd,
I sken af morgonsolens klara strålar,
En Iris hvälfs på afgrunds vågens 38 ras,
Som hoppet på en dödsbädd. Ej fördunklas
Dess färgor, medan allt omkring förnötts
Af vattnens vilda fart. Den stilla bågen
Bär oförändrad, sina strålars glans,
Och synes mellan dessa marters anblick,
Som kärlek alltid skön, för dårskap ställd till vakt.
