( 170 )
CXLV.
“Så långt som Colisén, skall Roma 62 stå;
Då Colisé'n är fallen, Rom skall falla;
Och Roms, är verldens fall.” Så från vårt land,
Pilgrimer talt på dessa starka murar,
Från Sachsars tid, som vi af vana nämt
Den gamla; dock stå fast på sina grunder,
Ej rubbade de dödliga tre ting.
Rom och ruin, som ej kan återställas
Och verlden, samma bo för tjufvar och hvad helst.
CXLVI.
Hur enkel, upprätt alfvarsam och hög, —
Skrin för allt heligt, alla Gudars tempel,
Från hedentid till vår, af tiden spard 63
Till uppsyn lugna, då falla eller luta
Omkring dig hvalf och makt; och menskan går
På törnets väg till askan, Dôm, hur praktfull!
Skall du ej stå? Tyranners, tidens jern,
Allt spillras emot dig, du helga boning
För konst och religion, Roms högmod, Pantheon.
CXLVII.
Relik af ädel tid och konstens höjd!
Afklädd, fullkomlig dock, din cirkel sprider
En helgedom, som alla hjertan rör
Modell för konst. Åt den, som Rom beträder
För fordna minnen, herrlighet sitt ljus
Ifrån din enda öppning gjuter. Desse
Som dyrka, finna altar för sin bön,
De, som geniet älska, här må hvila
Sin blick på ärad form, i krets af stoder 64 stängd
