( 174 )
CLVII.
Du ser ej allt, och måste styckevis
Betrakta delar af det stora hela.
Som Oceanen stora vikar gräft,
Dit ögat leds, så måste här det sinne
Till skilda delar samlas och en bom
För tanken sättas, tills den hunnit fatta
Vältaliga förhållanden och bart
Afhölja gradvis hvad den gradvis röjer,
Den herrlighet som sjraxt ej din förundran väckt,
CLVIII.
Ej ställets fel, men ditt. Vårt sinnes kraft
Blott gradvis fatta kan — och som det finnes
Att hvad vi äge af en känsla spänd,
Går öfver matta uttryck, likså detta
Högt skinande och öfversvämmande,
Vår första blick bedårar; störst af stora,
Först trotsar vår naturs småaktighet, 66
Se'n ökas i sin växt, och så vi vidga
Vårt sinne till en höjd, i bredd med hvad vi se.
CLIX.
Nu stadna, upplyst blif; der fiines mer
Än syn förnöjande i denna skådning,
Af undrarns nöje eller fruktans helgd,
Åt ställets Guddom, dyrkan eller undran
Åt konst och stora mästarn som förmått
Hvad forntid, kunskap, hug ej kunnat tänka.
Här källan af det höga blottar helt
Dess djup; och dädan menskans hug kan draga
Sin guldsand, lära hvad stor tanke mäktig är.
