( 176 )
CLXIII.
Om fordom Prometé från Himlen stal
Den eld, som värmer oss; blef detta uppnådt,
Af den åt hvilken gafs den snillets kraft,
Som så poetisk marmor mäktat forma,
Med evig ära. Om af mensklig hand
Den höggs; det var dock ej af mensklig tanke.
Och tiden sjelf den vördat har, ej strödt
En enda mörkrad ring, ej färg af åren.
Den andas samma eld, som först af konstnärn gafs.
CLXIV.
Men denna sångens Pilgrim hvar är han,
Den varelsen som uppehöll dess början?
Mig syns, han länge dröjt och kommer sent —
Han fins ej — dessa andedrag de sista —
Hans färd är all, hans syner torkat fast,
Han sjelf ett intet vorden: — om han varit
Mer än blott fantasi, och räknas bordt
Bland skepnader som lefvat, qvalts — det vare;
Hans skugga bleknat bort, rof åt förstörelsen,
CLXV.
Som samlar skugga, kropp och lif och allt
Hvad menskan ärfver, lagdt i dödens svepning,
Och breder allmänt ut den mörka skrud,
Igenom hvilken allt blir spöken; molnet
Sänks mellan oss och allt som nånsin lyst,
Tills äran sjelf är skymning och blott sprider
En melankolisk ljusring, unnad knappt
Att sväfva öfver mörkrets brädd; en ljusning,
Mer svart än natten sjelf; den öppnar floret blott,
