( 177 )
CLXVI.
Och i en afgrund låter oss se in
Att fatta hvad vi skola bli, när ytan
Blir löst till något ringare ännu
Än usla ämnet: att om rykte drömma
Och dammet hvefta från ett fåfängt namn;
Som mer af oss ej hörs. Men aldrig åter
Ack lycklig tänke! vi det samma bli.
Nog är i sanning att en gång vi burit
Den tyngd, ett hjerta tryckt, som dervid svettats blod.
CLXVII.
Men hör! från afgrunds djupet, går en röst,
Af ljud förfärligt, låg och fjerran susning,
Lik sorgens rop, som höras då ett folk
Utaf ett djupt obotligt sår förblöder.
I storm och mörker gapar remnad jord
Och gapet fylls af skuggor, men den främsta
Än konglig syns, fast hjessan mer ej krönt;
Och blek, men skön, af moderssorg betagen
Ett barn hon famnar ömt, som bröstet mer ej när.
CLXVIII.
Du Kungars, Drottars telning! 67 Hvar är du?
Du folkens hopp! Har dödens glaf dig skördat?
O! kunde den ej sköna dig, ock slå
En mindre majestätisk, älskad hjessa?
I dyster midnatt, hjertat blödde än,
Ett ögnblicks moder! öfver födda pilten. —
Men döden qvalet slöt. Med dig är flydd
En vunnen sällhet och en lofvad glädje,
Som maktens öar fyllt, ja fyllt till öfvermått.
