( 181 )
CLXXVIII.
Ett nöje fins i obevandrad skog,
En tjusning på den ej besökta stranden;
Ett sällskap, der sig ingen tränger in,
Vid hafvet fins, och välljud i dess brusning.
Jag älskar menskan, dock naturen mer,
Allt från åskådningar, der jag mig afskiljt
Från hvad jag vara må, och varit förr,
Att blandas med det hela och att känna
Hvad ej uttryckas kan, och dock ej döljas helt.
CLXXIX.
Så svalla, djupa, mörkblå Ocean!
Fast tiotusen kölar ytan plöja.
Jord, mannen märker med ruin — hans makt
Vid stranden stadnar. På det våta fältet,
Hvart skeppsbrott är ditt verk, och ej är qvar
En skymt af mensklig sköfling, blott hans egen;
När lik en droppa regn, ett ögonblick,
Han sjunker i ditt djup med suck och bubbling.
Och utan svepning, graf och ringning, okänd dör.
CLXXX.
Ej på din yta går hans väg, — din rymd
Ej är för honom rof — du väldigt stiger
Och skakar honom borrt; den svaga kraft,
Han i förstöring röjer, du föraktar,
Och kastar honom från din famn till skyn
Och darrande, i lek af skummig bölja,
Och tjutande till sina Gudar, för,
Der lyckligt för hans hopp en hamn sig bjuder;
Till jorden återvräkt, hans hvilas rätta bädd.
