( 182 )
CLXXXI.
De rustningar som föra dundrets vigg
Mot städers värn af berg, nationer skaka
Och deras herrskare i sina slott —
Ek Leviathan, utaf hvilkas storhet,
Dess skapare, blott stoft, sig gåfvo namn
Af hafvets herrar, skiljesmän af krigen —
För dig allt leksak, lik en flygtig snö;
Den smälts i dina vågors skum som slukar
Armadans stolta prakt och rof från Trafalgar.
CLXXXII.
Din strand af riken — allt förstörts, ej du —
Assyrien, Grekland, Rom, Carthago varit.
Din våg dem sköflade, då frie än;
Se'n mång tyran; och deras stränder lyda
Slaf, fremling eller vild. I sitt förfall,
Till öcknar riken torkats. Ej förändras
Du kan, blott i din vilda böljas lek;
Ej Tiden kan din-azurpanna skrynkla;
Som skapelsen dig såg, du svallar än i dag.
CLXXXIII.
Du, herrlig spegel, der sig allmakts form
I stormen röjer, du i alla tider,
Lugn eller häfd af fläckt, af blåst, af storm,
Vid polens is, i torra zonens luftstrek
Mörk svallande; — förutan gräns, och hög,
Är evighetens bild, högtidligt säte
För den Osynlige — ja äfven af ditt slem,
Uppstodo djupets monstrer. Alla zoner
Dig lyda, du far fort, omätlig, fruktansvärd.
