( 10 )
XVIII.
Hvad usel slaf, bland ädla syner född!
Natur! hvi slösar du här, dina under?
Der träder Cintras Eden fram med prakt,
I skiftad massa utaf berg och slätter.
Med pensel eller penna, ack! hvad hand
Kan följa hälften af hvad ögat röjer,
Af taflor, bländande för dödlig syn,
Långt mer än allt hvad Skalden oss förtäljer,
Som för en häpen verld slog upp Elysiums port. 4
XIX.
Der framstår klippan mörk, af kloster krönt,
Och gräsig brant betäckt af frostlikt korkträd;
Der bergets måssa, brun af solens eld,
Och sollös däld, hvars buskar daggen drypa,
Der azur, klart på hafvets jemna fält,
Der brandgult sken som grönskan skönt förgyller,
Der forsar, störtande från höjd till dal;
Högt, vinets ranka, lägre, pilens grenar,
Allt i en enda syn, med skiftad fägring ler.
XX.
Klif sakta på den ofta krökta väg,
Och stadna i din gång, att ögat vända.
Ny prakt från högre klippor yppas der.
Men hvila nu vid vårfrus hus af plåga, 5
Der tarflig munk dig små reliquier ter,
Och fägnar fremlingen med mängd legender:
Hur gudlöst folk här funnit straff, och se!
Honorius länge dvalts i denna håla,
Och gjort, att himlar nå, till helvete sitt lif.
