Childe Harolds pilgrimsfärd/Första sången

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Förord
Childe Harolds pilgrimsfärd
av Lord Byron
Översättare: Anders Fredrik Skjöldebrand

Första Sången
Andra Sången  →


[ 1 ]

CHILDE HAROLDS Pilgrimsfärd.


I. SÅNGEN.

I.

O du, i Hellas trodd af himmelsk Börd,
Af Skalden skapad eller diktad Sångmö!
Då du för tidens lyror ofta blygts,
Jag från ditt helga berg, ej vill dig kalla.
Fast vid din vidtberömda källas brädd,
Jag gått, och suckat öfver glömda Delphi,1
Der, utom svaga böljan, allt är tyst;
Ej må min röst de trötta nio väcka,
Att höja med sin glans, min låga enkla sång.

II.

En yngling fordom dvalts på Albions ö,
Som aldrig nöje fann på dygdens vägar.
I skändligt sus, han slösade sin dag,
Och nattens tystnad bröt med glädjens högljud.
En oblyg sälle han i sanning var,
Blott på lättfärdig fröjd, tyvärr, begifven;
Af allt på jorden, han blott fann behag,
I frillors gunst och vällustfulla samqväm,
Bland tappra drinkare af högt och lägre stånd.

[ 2 ]

III.

Childe Harold var hans namn; men hvadan kom
Hans ättlängd, här mig lyster ej att nämna.
Nog — den måhända ägde ryktbarhet,
Och i förflutna dagar lyst af ära.
Men en vanbörding fläckar ädelt namn,
Ehuru kändt af makt i fordna tider.
Ej blomstrad prosa, rimmets ljufva lögn,
Ej allt hvad Heraldik ur grafvar samlar,
Förgyller elak bragd och ger åt brottet helgd.

IV.

Childe Harold geck i middagssolens qualm,
Och svingade, som myggorna i dansen;
Och trodde ej, att innan dagen slöts,
En fläckt hans yra glädje kunde isa.
Men förr'n en treding af hans lif förflöt,
Af mer än motgång, Harold fann sig träffad.
Af alla nöjens mätthet han betogs
Och ledsnade att bo i fosterlandet,
Mer ensligt för hans blick än Eremitens tjäll.

V.

Ty lastens labyrint han genomgått,
Och ej försenat hvad han ondt bedrifvit.
Han suckade för många, men blott en
Hans kärlek ägt; och var hans kärlek vägrad.
Ack! lycklig hon, att undgå den hvars kyss
Den kyskas renhet endast kunnat fläcka:
För lättköpt fröjd, han skolat henne fly,
Och med dess parkers rof, sin öcken pryda.
Af lugn och husligt väl, han aldrig värdet känt.

[ 3 ]

VI.

Och nu, Childe Harold sjuk i hjertat var,
Och ville lemna bachanal'ska vänner.
Det sägs att stundom trängt en bitter tår
Fram till hans öga; men förqväfts af högmod.
Han tankfull, stolt, men rolös, ensam geck,
Och fast beslöt att fly från fosterbygden,
Till brända luftstrek, bort om hafvets svall;
Vid nöjen trött, han liksom sökte qualet,
Nöjd att för vexling gå till sjelfva dödens land.

VII.

Nu skildes han ifrån sin Faders hem,
En vördnadbjudande och vidsträckt byggnad,
Så gammal, att den blott ej falla sågs;
Dock ännu styrka fanns i hvarje hvalfgång;
Ett kloster förr, till lägre bruk nu dömdt!
Nu Paphos Nymfer skrattade och sjöngo,
Der förr vidskepelsen sin boning rest;
Meu munkar kunnat se sin tid förnyad,
Ifall, om helga män, bör tros en gammal säg'n.

VIII.

Likväl, i stunder af en galen fröjd,
Ett hemligt agg sågs i hans blickar skymta,
Liksom åminnelsen af dödligt hat
Och af bedragen kärlek doldts derunder.
Men ingen känt och ville känna det;
Ej ägde han en siäl, okanstlad, öppen,
Som lindring fann att gjuta ut sin sorg;
Och ei en vän att råda, eller dela
Ett qval, ehvad det var, som öfversteg hans mod.

[ 4 ]

IX.

Af ingen älskad, fast till glada lag,
Han rucklare från när och fjerran samlat,
Han kände dem att prisa dagens fest
Och blott för kräslig fägnad hjertan äga.
Ej älskad ens af älskarinnors hop,
Han fann att makt och ståt blott qvinnor tjusa;
Och der det finnes, Eros finner väg;
Ty qvinnor, liksom mal, af skenet dåras
Och der Seraf försköts, allena Mammon vann.

X.

En moder ägde Harold — ej förglömd,
Fastän han undvek henne vid sin affärd:
En syster, älskad; men som han ej såg,
Förr'n han sin_långa Pilgrimsfärd begynte —
Om vänner —— han af ingen tog farväl.
Dock, _döm ej att af stål var Harolds hjerta.
Och J, som känna lärt hvad dyrkan är
För kära föremål, J smärtsamt rönten,
Att afsked bräckt de bröst, det skolat gifva bot.


XI.

Sitt hus och hem, sin arfdel, sina fält:
De löjets mör, hos dem behag han funnit,
Blå ögon, sköna lockar, hand af snö,
Som kunnat Eremitens helgd förleda,
Och länge födt hans ungdomsfulla lust;
Hans bägare, af rika viner fyllda
Och allt, som lifvets vällust njuta bjöd,
Han lemnat utan suck, att hafven plöja,
Och hedna stränder se, och jordens medelrand.

[ 5 ]

XII.

Re'n seglen fyllas af behaglig fläckt,
Från hemmet, liksom glad att honom vefta;
Och hvita klipporna ifrån hans syn,
Bland skummet som dem omger, snart försvunnit.
Han då, måhända, ångrade för sent
Sin lust att vandra; men i bröstet gömdes
Hans tysta tanke; ej från läppen flöt
Ett ord af qval, då andre tårar fällde,
Och göto ut sin sorg för obeveklig vind.

XIII.

Men när i hafvet Solen sänkte sig,
Han tog sin harpa, som han stundom rörde
Till enkla ljud och olärd melodi,
Ej, som han trodde, hörd af okändt öra;
Och nu, på strängarna hans finger for,
Att följa hans farväl i aftonskymning.
Då skeppet flög, af hvita vingar fördt,
Och stränder gungande för ögat flydde,
Han qvad den sista gång, åt land och våg farväl.

1.

Farväl, farväl! Min födslostrand
Försvann i böljan blå.
Vid nattvinds suck och brännings dån,
Hörs vilda måsars skri.
Den Sol, som sjönk i hafvets famn,
Vi följa i sin flykt;
Farväl till honom och till dig,
Mitt fosterland god natt!

[ 6 ]

2.

Få timmar fly, och Sol står upp,
Att sprida morgonglans;
Och haf och himmel skall jag se,
Men ej min fosterjord.
Min sal så treflig, är nu tom,
Och öde, spisens häll.
På muren vilda buskar gro;
Vid porten tjuter hund.

3.

“Kom hit, kom hit, min lilla sven!
Hvarföre gråter du?
Säg, fruktar du för vågens brus,
För friska vindens gny?
Stryk tåren bort från ögats brädd;,
Vårt skepp är starkt och snällt;
Vår bästa falk ej svingar fram,
Mer gladt i luftens rymd.” —

4.

“För vindens gny, för vågens brus,
Jag ingen fruktan känt.
Men Herre! undra ej att jag
I sinnet sorgsen är,
Jag farit från en far så huld,
Från älskad moders famn;
Jag, utom dem, ej har en vän —
Blott dig — der ofvan en.

5}.

“Mig varmt välsignade min far
Dock klagade ej högt.

[ 7 ]

Men svårt min moder sucka skall,
Tills hon mig återser.”
“Nog af, nog af, min lilla sven!
Dig pryder sådan tår.
Ack! ägde jag så menlöst bröst,
Ej ögat vore torrt.

6.

“Kom hit, kom hit, min odalkneckt!
Hvi synes du så blek?
Säg, fruktar du fransk örlogsman?
Säg, bäfvar du för storm?” —
“Tror du, jag fruktar för mitt lif?
Nej; jag är ej så svag.
En lemnad makas minne blott
Gör blek den trognes kind.

7.

“Hon, gossarna bo när ditt slott,
Vid insjöns krökta strand;
Och när de ropa åt sin far,
Hvad skall hon svara dem?” —
”Allt nog, allt nog, min gode man,
Ej tadlas bör din sorg.
Men jag är lättare till mods,
Och ler åt fjerran flykt.

8.

“Ty hvem kan tro på synbar suck
Af brud, af älskad mö?
Ny vän skall torka ögat blå,
Som nyss i tårar flöt,
Förflutna nöjen mig ej bry,
Ej nära farors hot.

[ 8 ]

Ty värr! jag intet lemnat qvar
Som kallar fram en tår.

9.

“Jag nu i verlden ensam är,
På vida vida haf.
Jag ej för någon sucka bör;
Hvem suckar väl för mig?
Kanhända qvider än min hund;
Men, född af annan hand;
Han, vid min sena återkomst,
Som fremling, biter mig.

10.

“Med dig, min båt, jag far så fort,
På skummig böljas rygg.
Likgodt till hvilket land det bär,
Blott ej till mitt igen.
Välkommen mörkblå vågors prakt.
När jag ej ser dig mer,
Välkomna öcknar, hålors djup!
Mitt fosterland — God natt!”

XIV.

Fort flyger skeppet fram, ej syns ett land;
Biscayas fjord är rolös, skarp är vinden.
Re'n fyra dagar flytt; den femte, syns
I hast ny strand; hvart bröst af glädje svallar.
Dem helsar under kosan, Cintras berg,
Och Tagus, hastande till hafvets afgrund,
Att skatta dit en diktad sand af guld.
Ombord, de Lusitanska Lotsar skynda,
Och styra mellan land, som fruktbart, plöjs af få.

[ 9 ]

XV.

O! hur förtjusande det är att se
Hvad himlen gjort för dessa sköna länder!
Hvad frukt med vällukt rodnar på hvart träd,
Hvad utsigt vidgar sig från hvarje kulle!
Skall allt förstöras af en gudlös hand?
Men när sig Allmakts arm, till straffet lyfter,
Mot dem, som brutit mest dess helga lag,
Här trefalld hämd skall med dess viggar falla,
Och rensa jordens fält, från Galliens Locust härr. 2

XVI.

Hur skönt för ögat Lisabon står fram,
Sig speglande i dessa stolta vågor,
Hvars botten Skalder fåfängt höljt med guld,
Hvars yta tusen kölar nu betäcka
Med väldig makt, se'n Albion i förbund
Med Lusitanien, hjelp beväpnad sänder.
Ett folk af högmod och okunnighet,
Här kysser, hatande, den hand som lyfter
Sitt svärd till dess beskydd mot ömkanlös despot.

XVII.

Men hvem som träder in i denna stad,
Som fjerran sedd, sig paradisisk låfvar,
Skall snart der tröstlös vandra upp och ned,
Bland ting, odrägliga för fremlings öga
Ty slott och kojor höljas der med smuts,
I smuts der träder borgarn, stolt och högljudd 3
Ej någon der, af högt och lägre stånd,
Sig bryr om snygghet uti rock och linne,
Ej från Egyptiskt qval af kam och borste värjd.

[ 10 ]

XVIII.

Hvad usel slaf, bland ädla syner född!
Natur! hvi slösar du här, dina under?
Der träder Cintras Eden fram med prakt,
I skiftad massa utaf berg och slätter.
Med pensel eller penna, ack! hvad hand
Kan följa hälften af hvad ögat röjer,
Af taflor, bländande för dödlig syn,
Långt mer än allt hvad Skalden oss förtäljer,
Som för en häpen verld slog upp Elysiums port. 4

XIX.

Der framstår klippan mörk, af kloster krönt,
Och gräsig brant betäckt af frostlikt korkträd;
Der bergets måssa, brun af solens eld,
Och sollös däld, hvars buskar daggen drypa,
Der azur, klart på hafvets jemna fält,
Der brandgult sken som grönskan skönt förgyller,
Der forsar, störtande från höjd till dal;
Högt, vinets ranka, lägre, pilens grenar,
Allt i en enda syn, med skiftad fägring ler.

XX.

Klif sakta på den ofta krökta väg,
Och stadna i din gång, att ögat vända.
Ny prakt från högre klippor yppas der.
Men hvila nu vid vårfrus hus af plåga, 5
Der tarflig munk dig små reliquier ter,
Och fägnar fremlingen med mängd legender:
Hur gudlöst folk här funnit straff, och se!
Honorius länge dvalts i denna håla,
Och gjort, att himlar nå, till helvete sitt lif.

[ 11 ]

XXI.

Men här och der på brutna klippor, se
En mängd af illa täljda kors vid stigen,
Tro ej af helig andakt dem en skänk;
Nej, bräcklig minnestod af blodig vrede;
Ty hvar ett offer under mördarns jern,
Med fåfängt rop, har blod och lif förlorat,
Der, någon hand rest upp ett kors af träd.
Och skog och fält af slika minnen hvimla,
I detta blodets land, der lag ej skyddar lif. 6

XXI.

På sluttad vall, i dalen under den,
Ses höga domer, fordom kungars hemvist.
Nu vilda blomster endast trifvas der;
Men åldrig prakt än i ruinen dröjer.
Der åter tornar furstens fagra slott.
Der, Vathek! du, af Englands söner rikast,
Dig skapat Paradis, men ej betänkt
Att då sitt hela välde rikdom öfvat,
Den stilla friden flyr från vällusts öfverflöd.

XXIII.

Här dvaldes du; vid fot af lummig höjd,
Du planer tänkte ut för nya nöjen.
Nu, som ett ting, af menniskor fördömdt,
Din tjusta boning liksom du är enslig.
Här högväxt ogräs lemnar knapt en stig
Till öppna portars gap och toma salar.
Ny lärdom för de djerfva menskors hug,
Om vanskligheten af all jordisk fägnad,
Af tidens härjningsvåg snart i ruiner lagd.

[ 12 ]

XXIV.

Se der den sal, der chefer sammanträdt. 7
Ack! ej behagligt hvalf för Brittiskt öga.
Med narrens mössa, kallad diadem,
Ett litet troll, som skämtar oupphörligt,
Der syns i skrud af pergament, och bär
Vid sidan stort signet, och rulle teknad
Med kända namn, från Riddartidens häfd.
Och prydd med brokig mängd af vapenbilder,
Dem barnet pekar ut med gladt och högljudt skratt.

XXV.

Den dvärgdemon hvars namn är Convention,
Qväst Riddersmän i Marialvas salar;
Och, om de hjernor ägde, dem förtog,
Och folkets svaga fröjd i mörker bytte.
Här dårskap slog till jorden segrarns krans,
Och slughet återtog hvad svärd förlorat.
Ej våra hjeltars lagrar blomstra här!
Ve för den segrande, väl för den slagne!
Triumfen trånar, stäckt på Lusitaniens kust.

XXVI.

Allt sedan krigs-synoden samlats der,
Brittannien vämjs vid blotta namnet Cintra;
Och män af välde qväljas då det nämns,
Och skulle blygas, om de kunde blygas,
Hur skall en efterverld, förkunna slikt!
Och vårt och andra folk; med hånets löje,
Se våra krigsmäns ära från dem ryckt,
Och dem af öfvervunna folk besegras!
Dem skall i längd af år, föraktet peka ut.

[ 13 ]

XXVIII.

Så dömde Harold, när på dessa berg
Han sänkt i tankar, vandrade som ensling.
Ljuf syntes trakten; men han ville fly,
Orolig liksom svalorna i luften;
Dock i betraktelser han stundom föll,
Och lärde här att handlingsvärde väga;
Här vunnen sansning hviskade förakt
För lifvets vår, förspilld i galna nycker.
Men fäst vid sanning, blef hans qvalda öga skumt.

XXVIII.

Till häst! till häst! och han för alltid flyr
Så fredlig syn, så lugnande för själen.
Han återväcks ur stundligt tankedjup;
Men söker ej de nöjen, förr han sökte.
Han framåt far, ej fästadt är det mål,
Der i sin pilgrimsfärd han ämnar hvila.
Än, sceners mängd skall hvälfvas för hans syn,
Förr'n mödan svalka kan hans lust att vandra,
Och lugna hjertats svall, med klok erfarenhet.

XXIX.

Men Mafra 8 fordrar dock en hvilostund;
Der förr, ej lycklig, lefde Lusiens Drottning;
Der hof och kyrka blandade sin glans,
Och mässor vexlade med glada fester,
Med hofmän, munkar — illa samladt lag.
Men här, den Babylonska skökan byggde,
Ett slott, der hon är sedd i herrligt sken
Och män förglömde allt det blod hon gjutit,
Att böja knä för ståt, som skönt förgyller brott.

[ 14 ]

XXX.

Mång dal af frukt betäckt, romantisk höjd
(Hvi bärs ej friborn ätt af slika kullar?)
Childe Härold öfverfar bland lummig prakt;
Och allt med ögats vällust han beskådar,
Fastän af lättingar, dåraktigt döms,
Beqvämlig stol för denna ro att lemna,
Och mäta långa vägar med besvär.
Ack! bergets luft en okänd sötma doftar,
Ett lif, som aldrig njuts af lättjans tröga barn.

XXXI.

Men snart för ögat bergen blekna bort,
Och mindre fruktbart dälderna sig vidgas;
Omätligt fält, begränsadt blott af skyn,
Sist efter så förtjusta landskap följer.
Nu Spanien syns der herden vallar får
Hvars rika ull hvar köpman lärt att skatta.
Nu väpnas herden till sin hjords beskydd;
Ty Spanien fylls af fiender, ej blida;
Allt fordrar nu försvar att undgå trälars qval.

XXXII.

Der Lusitanien af sin syster möts,
Vet du hvad gränsor dessa riken skilja?
Mån Tajos stolta våg der flyter fram,
Emellan dessa kungliga rivaler?
Mån der Sierra höjs i dyster prakt?
Mån likt Chinesens mur, ett värn är upprest?
Nej; ingen mur och ingen mäktig flod
Och inga berg, förfärliga och mörka,
Likt dem som Spaniens land och Galliens mellanstå.

[ 15 ]

XXXIII.

En sparsam silfvervåg är denna gräns,
Och knapt ett namn den ringa bäcken unnas.
Dock stridig makt dess gröna bräddar når.
Här mot sin staf sig maklig herde lutar,
Och sysslolös på vattnet ser, hvars lopp
Är lika lugnt emellan fienders härar,
Spansk bonde stolt är som en ädel Drott,
Och drängen vidt i rang sig känner afskild
Från Lusitaniens träl, ibland de låga lägst. 9

XXXIV.

Ej långt från denna gräns man vandrat fram,
Då mörk Guadiana vältrar sig så mäktig.
J vreda böljor sorlande och vid,
Berömd i gamla tiders kärleksquäden.
Legioner möttes förr på denna strand
Af Mohr och Riddare i blanka harnesk.
Den snabbe slöt sitt lopp, den starke föll;
Turbanen och den kristna hjelmens prydnad,
Allt mängdt på blodig våg, af härars pråmar tryckt.

XXXV.

O Spanien! Förr berömdt, romantiskt land!
Hvar är standaret som Pelagio förde,
När Cavas 10 far, lömsk kallat fram det band,
Som fyllt med blod af Göther, bergens floder?
Hvar, blodiga baner dem vinden lyft
Med seger fordom öfver dina söner,
Då härjarhären drefs ifrån din strand,
Då korset blänkte rödt, och halfmå'n bleknat
Och afrens echo ljöd af mödrars klagorop?

[ 16 ]

XXXVI.

Hvar folksång är af segersagan fylld.
Ack! sådan lön var stundom hjeltar ämnad.
När häfden brister, stenen multnat bort,
Blott herdens sång förvarar oviss ära.
Sänk, högmod! lyfta blicken på din lott;
Se maktens minne inskränkt i ett quäde.
Kan ej din storhet, skrift och stod och hög
Förvara, den åt enkel säg'n skall lemnas,
Då smickret dödt med dig, och häfd ej gör dig rätt.

XXXVII.

O, vaknen, Spaniens söner! träden fram!
Er fordna Guddom, Ridderskap, er kallar;
Hon för ej mer det spjut, som törstar blod,
Ej skakar högt mot molnen, hjelmens fjädrar;
Men sväfvar nu på rök af blixtars eld,
Och talar genom dundret af kanoner.
I hvarje knall, hon ropar: vaknen fort!
Är hennes röst mer svag än den var fordom,
Då hennes härskri ljöd på Andalusiens kust?

XXXVIII.

Hör! gungar jorden ej vid hofvars dån?
Och skallar icke stridens brak på heden?
Hvem föll för sabeln, rökande af blod?
Ack! skynden J ej fram att frelsa bröder,
Som för Tyranner eller slafvar dö? —
Dödseldar ljunga högt — från brant till branter
Hvar salfva kungör tusen släckta lif.
Död rider på den svaflade sirocco.
Röd, stampar krigets Drott; nationer stampen känt.

[ 17 ]

XXXIX.

Se, hvar på höga berget jätten står,
Med flätor, blodiga, i solen mörka,
Med dödsklot, glödande i hand af eld,
Och öga brännande ehvad det träffar.
Det stundom hvälfver stelt; och hastigt far
Med blixt omkring. Vid fot af jern sig lutar
Förstörelsen, att teckna bragd som sker,
Ty tre nationer, denna morgon mötas,
Att gjuta ut det blod, som härjarn fägnar mest.

XL.

Vid Gud! Det är en ståtlig syn att se
(För den, ej äger der en vän, en broder.)
Se skilda vapen glittra högt mot skyn,
Och färgor stridiga, på guldsydd klädnad.
Hvad makt har dessa från sin hvila väckt?
Hvad krigets ulfvar, tjutande af roflust?
Allt jagten delar; segren njuts af få;
Ty största lott af rof, skall blifva grafvens;
Af glädje, döden knappt kan räkna slagnas mängd.

XLI.

Tre härar sig förent att offra här.
Tre tungmål skiljda tal i luften höja;
Tre slag af fanor ses mot ljusblå sky;
Här ropas: Gallien, Spanien, Albion, seger!
Här fienden, offret och dess bundsförvandt,
Som strider för dess väl, men fåfängt strider,
Allt möts — liksom ej hemma gafs att dö —
På Talaveras fält, att korpar föda,
Och göra fruktbart, land som hvar vill äga sjelf.

[ 18 ]

XLII.

Der, ärelystnans dårar, multnen der!
Men äran helgar torf på deras grafvar.
Villfarelse! I dem blott verktyg se,
Ja, bräckta verktyg, dem tyranner vräka
I myriader, se'n de stenlagt väg
Åt sig med menskohjertan — för en drömbild —
Kan herrskarn styra allt som nämnes hans?
Och kan en spann af jord hans egen kallas,
Förutan den der han skall hvila, ben vid ben?

XLIII.

O, Albuera! ärahs, sorgens fält!
När på dess rymd, vår Pilgrim hästen sporrar —
Hvem föresåg der, inom tid så kort
En strid, der hvarje sida skröt och blödde?
Frid öfver slagna stridsmän! Deras lön
Må af triumfens tårar än förlängas!
Tills andra stupa under nytt befäl,
Ert namn skall höras bland de häpna hopar,
Och sorgligt ämne bli för snart förgänglig sång.

XLIV.

Men lemnom krigets gunstlingar. De må
Fortsätta spel om lif med ryktets åtrå.
Ja, ryktet knappt skall lifva deras mull,
Fast tusen dö att en med ära kröna.
I sanning, bör ej hindras ädel drift
Hos krigarn, lönt att kämpa för sitt hemland,
När lifvet spardt måske dess ära kränkt,
Och sist, hvem vet? — i borglig fejd förslösats,
Måske, i trängre krets, i plundrings vilda fart.

[ 19 ]

XLV.

Fort Harold mäter dit en enslig väg,
Der stolt Sevilla segrar, än ej kufvad;
Hon än är fri, — ett länge önskadt rof! —
Snart, snart skall äfven dit eröfring sträckas
Och märka sköna hus med kulors spår.
Ack! oundviklig stund! Mot ödet kämpa,
Der hungrad härjare har insteg nått,
Är fåfängt; Annars Tyr och Ilion stodo,
Och dygd besegrat allt; och mord ej funnes mer.

XLVI.

Ej anas här den dom som stundar snart;
Här glada lag och sång och fester hvimla.
Bland underbara nöjen tiden flyr;
Af fosterlandets sår här ingen blöder;
Ej krigsbasun, men kärleks-cittra hörs;
Här dårskap sina dyrkare beherrskar,
Och ungögd lättfärd går sin midnatts rund.
Med hufvudstäders tysta brott begördladt,
Här hvarje slag af last sig fäst vid bräcklig mur.

XLVII.

Ej så hos Landtbo'n och hans skrämda brud,
Han lystrar, och törs knappt sitt öga kasta,
Af fruktan att sitt vinland vissnadt se,
Och ödelagdt af krigets härjningsfloder.
Ej mer med aftonstjernans bifall hörs
Fandango muntra castagnetten skaka.
Monarker! Om J känden denna fröjd;
J den, för ärans irrbloss, ej förstörden.
Då blefve trumman tyst, och menskan åter säll.

[ 20 ]

XLVIII.

Hvad är nu friska åsnedrifvarns sång,
Åt kärlek och Romans och andakt helgad,
Då förr han muntrade sin långa väg,
Och lätta bjellror klingade i farten?
Nu i sin gång han qväder: Viva el Rey! 11.
Och qvädet bryter af, att Godoy 12 smäda,
Och dubbelt krönta Carl; förbannande
Den stund, då svartögd pilt sågs af en Drottning,
Och ur vanhelgad bädd, steg landsförräderi.

XLIX.

På denna vida slätt som innesluts
Långt bort, af berg med mohrers torn bebyggda,
Är hela jorden märkt med hästars spår.
Af elden svärtad, torfvens grönska tyder,
Att fiends här var Andalusiens gäst,
Här lägret var och här dess vakteld tändes.
Här, djerfve bonden stormat drakens bo.
Han visar stället än med segrens högmod,
Och pekar på hvar höjd, som togs och återtogs.

L.

Här hvem som helst, du möter på din väg,
På mössan bär en ros af röda färgen; 13
Den tyder hvem bör helsas eller flys.
Ve den, som på en allmän plats sig vågar
Förutan detta redlighets bevis.
Skarp här är knifven, och dess styng är hastigt;
Här vore sorglig franska krigarns lott,
Om fina dolkar under manteln gömda,
Förslöat sabelns egg och motat kulans fart.

[ 21 ]

LI.

I hvarje vrå, Morenas mörka höjd
Uppbär ett batteri och jernets börda;
Så långt som mensklig syn i längden sträcks,
Ses bergbaubitzer, genombrutna vägar,
Tät palisad och graf med vatten fylld,
Utsatta vakter, aldrig toma poster,
Bergfasta förrådshus med torkningsugn,
Och hästar under vida halmtak skylda,
Och kulors pyramid och luntan alltid tänd. 14.

LII.

Allt bådar bragd som stundar — Han, hvars nyck
Från väldet störtat svagare despoter,
Ett ögonblick har hejdats i sitt lopp,
Ett ögonblick han värdigats att dröja.
Men snart, hans legioner tränga fram;
För verldens plågoris skall Vestern blöda.
O Spanien! gruflig blir din räknings dag,
När Galliens örn här sina vingar breder,
Och dina söners hop till Hades vältras ned.

LIII.

Och skall, att öka svällda Drottens makt,
I blod allt ungt och stolt och tappert falla?
Är valet slafvens lydnad eller död,
Ohejdad sköfling eller Spaniens bane?
Och kan den makt som verldars öden styr,
Befalla slikt och nödens rop ej höra?
Är då förgäfves all förtviflad bragd,
Och visdoms råd och patriotens ifver,
Erfaren veteran, mansåldrens bröst af stål?

[ 22 ]

LIV.

Var det för slikt, sig rest den Spanska mö,
På videt cittran hängt att mer ej ljuda!
Och glömt sitt kön att bära vapnens tyngd,
Och sjunga krigssång, våga krigets bragder?
Hon, som vid åsyn blott af sår, blef kall,
Och skrämdes af en ugglas skrän i natten,
Ser Bayonett som bryter stolt kolonn,
Och sabelns blixt; och öfver hop af döda,
Går med Minervas steg, der Mars, sjelf hade ryst.

LV.

Du, som med undran hennes saga hör,
Ack! Om du henne känt i lugna dagar,
Sett svarta ögat täfla med dess flor,
Hört hennes ljufva röst i grönskad löfsal,
Sett hennes lockar trotsa målarns konst,
Och växt af Nymf, med allt behag af könet —
Du trodde knappt att Saragossas torn
Ser henne le mot farans Gorgon-skepnad,
Förtunna slutna led, till stormning föra an.

LVI.

Dess älskling stupar — Ej är tårens stund.
Anförarn föll — hon i hans ställe träder.
Men troppen flyr — hon hejdar flyktens lopp.
Nu fienden vek — hon anför att förfölja.
Hvem kan försona så en älsklings hamn?
Och hvem anförarns fall så väldigt hämna?
Hvad qvinnas mod står fast, när mannens vek?
Hvem flyr så harmsen der på utsträckt fåle,
Och slås af qvinnohand framför befästad vall? 15

[ 23 ]

LVII.

Ej Spaniens mö är Amazoners ätt,
Mer, skapt för kärleks hela konst af tjusning;
Fast i phalanxen, djerf hon träder fram,
Och täflar stolt, i vapen med dess söner;
Det är blott ömma dufvans hjeltemod,
Som hackar handen, sträckt mot hennes make.
I mildhet som i kraft hon öfvergår
De länders qvinnor, som för talkonst prisas,
Måhända lika skön, med högre lyftad själ.

LVIII.

Den lilla hålan kärlek i dess kind
Med lätta finger tryckt, dess lenhet röjer;
Den kyss, som tvekar vid dess rosenläpp,
Ber gossen visa mod att den förtjena.
Hur vild och skön dess blick! Dess fagra hy,
Förgäfves solen sökt med skenet dunkla;
Den glöder skönare af strålars våld.
Hvem vill i Norden qvinnors blekhet söka,
Med skepnad mindre rik och trånande och vek?

LIX.

Klimater som af Skalder prisas högt,
Och Harem i de länder der jag, fremling,
Långväga lyran slår till sannt beröm
För skönhet som cynikern ej kan jäfva —
Jemfören Houris — dem I unnen knappt
En fläkt, och tron att kärlek fläkten rider —
Med Spaniens döttrars blick. Och veten; der
Profetens paradis i verket finnes:
Det är, som änglar god och svartögd himlamö.

[ 24 ]

LX.

O du, Parnassus! 16 som jag här beser,
Ej med en drömmares förförda blickar,
Ej uti taflan af en diktad sång;
Men lyftande med ståt en snöklädd hjessa
Igenom hemfödd sky, i bergets majestät.
Hvad under, om jag här en sång vill våga?
Den lägsta pilgrim, vandrande förbi,
Vill röra strängen och ditt genljud mana,
Fast Sångmö från din höjd ej lyfter vingen mer.

LXI.

Jag ofta drömt om dig. Och den ej lärt
Ditt namn, ej vet hvad menskan mest förgudar.
Nu då jag ser dig, ack! det är med blygd,
Som blott med svaga ljud, jag kan dig dyrka.
Jag bäfvar, och kan endast böja knä,
Då dina fordna dyrkare jag minnes;
Jag kan ej höja röst, ej sinnets flykt,
Blott seende din höjd bekrönt af molnen,
I tysta tanken glad, att det är dig jag ser.

LXII.

Mer lycklig lott än största Skalder ägt,
Dem ödet stängt i vidt aflägsna bygder!
Skall jag då kall, så helgad trakt bese,
Som, fast ej känd af dem, så många tjusat?
Om ej Apollo grottan mer bebor,
Och Sångmörs Tempel deras graf är vorden;
Likväl en vänlig ande sväfvar här?
I grottan tyst, i vädrets fläkt han suckar,
Och far med glasig fot på Sångar-bäckens våg.

[ 25 ]

LXIII.

Mer framdeles om dig. I sångens lopp,
Jag afvek, för att här min dyrkan offra,
Och glömde Spaniens söner, mö'r och land,
Dess öde, kärt för alla fria hjertan,
Att helsa dig, måhända med en tår.
Till ämnet nu. Dock från din helga boning,
Låt mig en lemning få, ett minne blott,
Ett löf, från Daphnes evigt gröna planta;
Men se ej högmods drift i vandrarns ringa bön.

LXIV.

I Greklands ungdom aldrig, sköna berg!
Du såg mer fagert chor kring Jättefoten:
Ej Delphi, när med mer än mensklig eld,
Prestinnor sjöngo hymn till Pythierns ära,
Såg samlas flock, mer skapt att kalla fram
Ljuf kärleks sång än andalusiens tärnor,
Uppfostrade i milda lustars sköt.
Ack! att så fredligt löftak dem beskuggat,
Som Grekland bjuda kan, fast nu på ära tomt!

LXV.

Sevilla stolt och skön! Dess egen bygd
Dess skatter, kraft och fordna lott må prisa;
Men Cadix lysande på fjermad strand,
Begär ett lof mer ljuft, fast ej så ädelt.
O last! Hur lätt är ej din vällusts väg,
Och hvem kan fly, då ungdomsblodet svallar,
Förvillelsen af så förtrollad syn?
En Cherubhydra, du omkring oss gapar;
Och efter hvarje smak, din skepnad vexlar ljuft.

[ 26 ]

LXVI.

När Paphos föll för Tiden — grymma Tid!
Allt kufvande Gudinnan för dig vikit.
Dess nöjen flytt till luftstrek, lika varmt;
Och Venus, trogen hafvet, der hon föddes,
Blott trogen det, sin boning flyttat hit,
Och fäst sin helgedom bland dessa murar.
Men icke blott ett Tempel inneslöt
Dess dyrkan. Tusen altar höjdes,
Der hennes offereld beständigt brinner klart.

LXVII.

Från morgonen till natt och dit igen,
Framler med rodnad, löjets lätta skara,
Och sången hörs, och flätas rosors krans;
Små knep och glada infall, alltid nya,
Tätt följas åt. Den bjuder långt farväl
Åt ädla nöjen, som en tid här dröjer.
Utsväfningen ej bryts, fastän här tänds,
I stället för sann andakt, munkars rökverk.
Med kärlek enas bön och delar tidens lopp.

LXVIII.

Men sabbat kommer, helga hvilans dag,
Hur firad uppå dessa kristna stränder?
Se! till en allmän högtid helgas den.
Hör hjordarnas monark förfärligt vråla.
Han krossar lansen vädrar blodets fors,
Af man och häst, dem han med hornen störtat.
Arenan skallar fordran efter mer;
Så ropas öfver nyss utryckta tarmar;
Ej rysa qvinnor här, ej ens att rysa låts.

[ 27 ]

LXIX.

Så sjunde dagen, menskans jubelfest.
Men London! Bönens dag du bättre känner.
Din prydda stadsbo, tvättad handtverksman,
Och snyggad lärling fria luften hämta;
Din hyrvagn, Whiskey, chäs blott för en häst
Och ringa kärra rulla till hvar förstad,
Och dän till Hampstead, Brentford, Harrow fram,
Tills usla hästen mer ej hjulen hvälfver,
Och från hvar lurk till fots hörs afunds bittra hån.

LXX.

En del på Themsen, bandprydd skönhet ror,
En ann far genom bom, på säker landsväg.
En del på Richmonds höjd; till Ware en del,
Och andre gå till Highgates höga branter.
Boeotiens skuggor 17! frågen J hvarför?
Jo, detta sker, högtidligt horn till dyrkan 18
Omfattadt af Mysterens helga hand,
Och i hvars namn båd män och flickor svurit
Ed, helgad genom dryck och dans till morgonen.

LXXI.

Hvar har sin galenskap; ej så är din,
Skön Cadix, upprest öfver mörkblå hafvet!
Så snart, din morgonklocka, nio ringt,
Hvar helig dyrkare sitt radband räknar.
Starkt plågas Jungfrun att befria dem
(Jag tror, den enda jungfrun som der finnes)
Från brott, så många som dess bedjare.
Se'n skyndar allt i trängsel fram till banan;
Ung, gammal, hög och låg i nöjet taga del.

[ 28 ]

LXXII.

Ren öppnas bommen, vida banan tom —
Och rundtomkring på tusen, tusen hvälfvas.
Långt förr'n trumpetens första ljud är hördt,
För den som dröjt ett enda rum ej finnes.
Här trängas Grander, Dons, men damer mest,
Förfarna i de skälmska blickars kastning.
De gifva sår men gerna läka dem;
Och ingen här, som galne skalder klaga,
För deras hårdhet dödt af kärleks grymma pil.

LXXIII.

Ren tystnar allt. På stolta hästar nu,
Med snöhvit plym, guldsporrar, lätta lansen,
Djupt bugande för läcktarn, skynda fram,
Till bragd beredde fyra Cavalleros;
Rikt prålar drägten, springarn dansar skönt.
Om i så farligt spel, i dag de lysa,
Af mängdens rop och qvinnors ljufva blick,
De njuta lön som anstått bättre bragder;
Och kungars, hjeltars lott blir deras mödors pris.

LXXIV.

J klädnans prakt och yppig mantel höljd,
En Matador till fots, med viga lemmar,
I midten står, till anfall:stolt beredd,
Mot hjordars Drott; likväl ej förr än banan
Med streck försigtigt omhvärfd; hindra kan,
Att något skymtar fram, hans lopp att hejda.
I vinden ställd, en dart han för. Ej mer
Af man kan väntas, utan hjelp af hästen,
För mannen, ofta dömd att lida och att dö.

[ 29 ]

LXXV.

Tre ljud trumpeten ger; signalen fälls;
Vidt öppnas hålan. Väntan stum sig breder
Kring hela kretsens folkuppfyllda rymd.
Förfärligt, med ett språng, nu monstret framfar,
Vildt stirrar, sanden slår med klöfvars dån;
Dock mot sin fiende, ej blindvis rusar;
Med hotfull panna, syftar hit och dit
Till anfall, och med vrede svansen svänger,
Och bistert hvälfver om ett öppet ögas glöd.

LXXVI.

Han stadnar nu och ögat fästs. Nu bort,
Ur vägen, sorglös pilt! Bered nu lansen:
Tid är att stupa eller röja här,
Hvad konst förmår att vilda farten hejda.
Med välfördt lopp sig kastar öfvad häst;
Fram rusar fraggig tjur; men ej oskadad;
Ren från hans sida spritter blodets fors;
Han flyr, han vältrar sig, af qval förtviflad;
Tätt följas lans och dart, högt vrålar han sin nöd.

LXXVII.

Han vänder om; ej båta lans och dart;
Ej vilda språng af häst i striden sårad,
Ej mannens anfall väpnad nu till hämd.
Förgäfves vapnen, mer förgäfves, styrkan!
En ädel häst är utsträckt, stympadt lik;
En annan, ryslig syn! upprifven röjer
I blodigt bål hvar flämtar lifvets pust.
Fast döende, han matta kroppen uppbär;
Sjelf vacklar, men sin man ur striden oskadd för.

[ 30 ]

LXXVIII.

Qväst, blodig, andfådd, men till slutet grym,
I midten Tjuren står och döden trotsar,
Med sår, bland fästa dolkar, brutna spjut
Och fiender, förlamade i kampen.
Nu Matadorerne begynnt sin lek;
Röd mantel skakas, färdig dödsudd måttas.
Med dunder Tjuren åter bryter väg;
Förgäfves. Öfver ögat manteln kastas;
Allt är förbi; och han mot sanden sjunker ned.

LXXIX.

Der vida halsen träffar ryggens rand,
Dödsvapnet intryckt göms i jätteskepnan.
Han stadnar — rycks — ej värdigas att fly;
Men sakta faller under rop af seger,
— Och utan suck och utan dödskamp dör.
Den prydda charen syns; der högt upplyftad,
Läggs kroppen, ljuflig syn för vanlig blick.
Två hästars par, med skyars fart nu föra
Den mörka kroppen bort, som knappt i loppet syns.

LXXX.

Och sådan är den lek, som Spanska mön
Ett nöje bjuder, Spanska gossen fägnar.
Vid blodsyn tidigt fostrad, fröjdar sig
I hämd hans hjerta, kallt för andras plåga.
Af enskild fiendskap fylls hvarje by.
Och fast en väpnad hop i härnad tågar,
Ty värr fins folk i låga hyddor nog,
Mot vänners bröst att lömska dolken hvässa,
Och gjuta lifvets flod, af ringa skäl till harm.

[ 31 ]

LXXXI.

Svartsjukan här dock bom och riglar glömt
Och skrynklig väktarinna, kloka Duegnan;
Och allt hvaråt sig harmar ädel själ,
Hvad dårlig kärlek trott med fängsel vinnas:
Allt med förflutna åldrens natt försvann.
Hvem fann sig nyss så fri som Spanska tärnan?
(Förr'n kriget uppstod i Vulcaniskt ras)
Hon, rik på flätor, hoppat i det gröna,
I glättig dans, vid sken af Cynthia, kärlek huld.

LXXXII.

O! Harold skolat älska mången gång —
Om icke drömt det — ty blott dröm är tjusning;
Men härdadt var hans bröst, ej rörligt mer.
Af Lethes ström han dock ej hade druckit.
Men nyss han af erfarenheten lärt:
Att kärleks bästa gåfva är hans vingar.
Hur skön, hur ung, hur mild än kärlek syns,
Från sjelfva källan af dess drömda vällust,
En bitterhet ett gift dess blomster öfverfar.

LXXXIII.

För skönhetsfulla former dock ej blind,
Blott som den vise rörs, af dem han rördes.
Ej att Philosophi på sådan hug,
Dess kyska, stränga blickar velat fästa.
Passionen rasar sig till ro, och flyr;
Och last, som gräft sin graf i höjd af njutning,
Hans hopp förqväft att aldrig lifvas mer.
Ack! nöjets vissna rof! med hat till lifvet,
Hemsk, öfver ögats bryn, var stämplad Cains dom!

[ 32 ]

LXXXIV.

Han blott beser, ej delar hopens lek:
Beser; dock ej med misantropens afsky.
Han önskat blanda sig i dans och sång;
Men hvem kan le, som under ödet sjunker?
Hans sinnesmörker ingen ting fördref.
En gång dock mot demonens makt han stridde,
Då han i skönhets löfsal tankfull satt,
Och utgöt der oföretänkta sången
Till fägring ljuf, som den mer sälla dagar tjust.

TILL INEZ.

1.

Le icke åt min mörka blick;
Ty värr! jag kan ej le igen,
Afvände himmelen från dig
Att gråta och förgäfves gråta!

2.

Och frågar du hvad hemligt qval
Förtär min ungdom och min fröjd?
Och vill du fåfängt leta ut
Ett styng som ens ej du kan lindra?

3.

Det är ej kärlek, är ej hat,
Ej svekna ärelystnans hopp
Som lär mig klaga på min del,
Och fly hvad förr jag mest har skattat.

[ 33 ]

4.

Det en olycklig trötthet är,
Vid hvad jag möter, ser och hör.
Mig skönhet icke fägnar mer;
Och knappt ditt öga kan mig tjusa.

5.

Det är en ouppbhörlig natt
Som dicktad judisk pilgrim följt.
Han räds att bortom grafven se;
Och förr'n i den, ej hvila finner.

6.

Hvad flykting från sig sjelf kan fly?
Till zoner, fjerran mer och mer,
Mig följa hvart jag vandra må,
Vårt lifs fördärf, demonen tanken.

7.

Må andre synas känna fröjd
Och njuta hvad jag vägrar mig,
Af vällust tjusade i dröm;
Mer ej som jag från drömmen vakna!

8.

I många luftstrek vandrar jag,
Af det förflutnas minnen qvald.
Och, är för mig den enda tröst,
Att hvad må ske, jag rönt det värrsta.

9.

Hvad är det värrsta? Fråga ej —
Af ömkan forska icke mer
Far fort att le; ej yppa sök
Hvad afgrund döljs i mannens hjerta.

[ 34 ]

LXXXV.

Farväl, skön Cadix! Ja, ett långt farväl!
Hvem glömma kan hur du din mur försvårat?
När allt omvexlade, blott du stod fast,
Först vorden fri, du sist blef underkufvad.
Om något i så häftig hvälfnings lopp,
Inom din rymd af inhemskt blod blef gjutet,
Det var en nidings 19. Han allena föll,
Allt utom Adeln, ädelt sig förhållit,
Och kedjan kystes blott af fallet Ridderskap.

LXXXVI.

Så Spaniens barn; så sällsam deras lott.
Den, aldrig frihet ägt för frihet kämpar,
En kunglös folkmängd, för en kraftlös stat.
Vasaller kämpa, höfdingarne vika.
Det land är folket kärt som endast lif
Dem gaf; och trogne mot förrädarns trälar,
Dem högmod blodig väg till frihet lär,
De från förlerad strid till strider hasta,
Och strid är folkets rop, ”ja äfven strid på knif.” 20

LXXXVII.

Hvem mer vill se, om Spanien och dess folk,
Han läse allt hvad grymt om fejder tecknats:
Hvad bitter hämd försökt mot utländsk här,
Och hvad, mot menskolif är gjordt och göres,
Från sabelns hugg, till dolkens dolda styng.
Hämd till sitt bruk har alla vapen danat.
Så frelse Spaniern maka, syster, barn!
Så för hans hand, förtryckarns blod må flöda,
Mot hvilken hvarje brott kan ångerfritt begås!

[ 35 ]

LXXXVIII.

Gjuts väl en enda tår vid härjarns död?
Se det förstörda fält som ännu röker;
Se händer, färgade i qvinnors blod;
Och lemna sorglöst, obegrafna kroppar;
Att blifva hundens eller gammens rof;
Fastän ovärdiga af deras käftar.
Låt blekta ben och blods ej blekta fläck;
Med fasa hemsk utmärka stridens bana,
Att våra barn må tro hvad våra ögon sett.

LXXXIX.

Ej än så grufligt verk fullbordadt är;
Från Pyrenéen strömma bataljoner;
Allt mörknar än; knappt verket är begyndt;
Och slutet ej kan ses af dödligt öga.
De fallna folk på Spanien se. Om fri,
Hon mer befriar än Pizarro kufvat.
Hvad vedergällningslag! Columbia lugn;
Sig frodar efter Quitos söners ofärd;
Och moderlandet fylls af obehindradt mord.

XC.

Ej allt det blod, vid Talavera göts;
Ej alla undren af Barossas fältslag;
Ej Albuera, höljd af dödas mängd,
För Spanien obestridlig rätt befästat.
När skall Olivens qvist ej vissna bort?
När, Spanien andas efter blygd af mödor?
Hur mången oviss dag i natten sänks,
Förr'n Galliens röfvare sig vändt från rofvet,
Och frihets nya träd skall blifva hemfödt der?

[ 36 ]

XCI.

Och du, min vän! — Hvad båtar väl det qval,
Från hjertat bryter, sig med sången blandar? —
Om du bland tappra, fallit, svärdets rof,
För vänskaps högmod bordt all klagan tystna.
Men utan skörd af lagrar slockna bort,
Af alla glömd, blott ej af vännens hjerta,
Ej blödande bland ärans grafvar lagd,
Då lagren mindre ädla hjessor kröner!
Hur har väl du förtjent, så obemärkt att dö?

XCII.

Först af mig känd, bland alla vördad mest,
Kär för ett bröst, som intet kärt var lemnadt,
Fast från en hopplös vän för alltid ryckt,
Mig vägra ej att dig i drömmar finna.
Och morgonen skall väcka tyst en tår,
Medvetenhetens tår af saknans smärta;
Och bildningskraften sväfva kring din mull.
Då till sitt ursprung går mitt svaga väsen,
Må sörjande och sörjd, tillsammans finna ro!

XCIII.

Se här ett blad af Harolds Pilgrimsfärd.
För Er, som önsken mer om honom veta,
Må hända än en tidning följa skall;
Om han som rimat här, än mer må rima.
Är det ej nog? Nej granskare! ej så:
Haf tålamod, att höra hvad han skådat,
I länder dit han förts af ödets dom,
Och som förvara minnet från de tider;
Då än barbarisk hand ej Grekers konst förstört.



[ 37 ]

Noter till Första Sången.

1) St. I. Den lilla Byn Castri står till en del på den grund, der Delphiska Templet stod. Något ofvanföre ses en håla af omätligt djup, som tros vara den Pythiska.

2) St. XV. Galliens Locust här. Locustæ äro Gräshoppor, som i de varma länderna, stundom komma i luften som skyar, slå ned på marken och förtära all gröda. Öfvers. not.

3) St. XVII. Desse tvänne verser äro ordagrannt öfversatte. Om de misshaga; om de innebära någon orättvisa; bör det tillskrifvas originalet. Öfvers. not.

4) St. XVIII. Här åsyftas Miltons beskrifning öfver Paradiset. Öfvers. not.

5) St. XX. Rätta namnet är Hus af klippan. Men Förf., fastän upplyst derom, har bibehållit ordet hus af plåga, i anseende till den stränghet, der utöfvas.

6) St. XXI. Det är allmänt bekandt, att år 1809, mord voro vanliga på Lisabons gator och i dess nejd. Det träffade ej endast Portugisare; dagligen dödades Engelsmän; och om straff var ej fråga; tvärtom gafs Engelsmännen det råd att ej mellankomma, om någon af dem anfölls af dessa deras allierade. Likaså förhöll det sig i Sicilien och på Malta. Författaren blef en gång sjelf anfallen, men var beväpnad, och värjde sig.

7) St. XXIV. Conventionen tecknades i Marchese Marialvas palats.

Det hade varit önskeligt att Författaren i noten äfven upplyst det underliga och mörka i denna Stanz. Öfvers. tillägg.

8) St. XXIX. Ett Lustslott af otrolig vidd. Utom Palatset, innefattar det ett kloster, och en ståtlig kyrka med sex praktfulla Orgverk. Mafra kallas Portugals Escurial.

9) St. XXXIII. Sådana hade Förf. funnit Portugisarne; men han erkänner att de sedan visat tapperhet.

[ 38 ]10) St. XXXV. Cava, Grefve Julians dotter, blef en Helena för Spanien.

Pelagius försvarade sig i Asturiens fasta orter, och hans efterkommande slutade fejden med Grenadas eröfring.

11) St. XLVIII. Viva el Rey, lefve Konungen.

12) Ibid. Godoy stod i Gardets led, då han först blef sedd af Drottningen; upphöjdes sedan till Hertig af Alcudia, erhöll titeln af Fredsfurste och styrde en tid Spanien enväldigt.

13) St. L. Med Fernando VII, i midteln.

14) St. LI. Sierra Morena var befästad i hvarje defilé.

15) St. LVI. Sådana voro den Saragossiska flickans bragder. Då Författaren var i Sevilla, såg han henne dagligen gå på el Prado, prydd med ordnar och medaljer, dem Juntan henne tilldömt.

16) St. LX. Desse Stanzer skrefvos i Castri (Delphos) vid foten af Parnassus, nu kallad Liacura.

17) St. LXX. Detta skrefs i Thebe.

18) Ibid. Öfversättaren nödgas tillslå att betydelsen af detta horn är honom okänd. Öfvers. not.

19) St. LXXXV. Solano, Guvernör i Cadix.

20) St. LXXXVI. Så svarade Palafox en Fransk General, under Saragossas belägring.