( 13 )
XXVIII.
Så dömde Harold, när på dessa berg
Han sänkt i tankar, vandrade som ensling.
Ljuf syntes trakten; men han ville fly,
Orolig liksom svalorna i luften;
Dock i betraktelser han stundom föll,
Och lärde här att handlingsvärde väga;
Här vunnen sansning hviskade förakt
För lifvets vår, förspilld i galna nycker.
Men fäst vid sanning, blef hans qvalda öga skumt.
XXVIII.
Till häst! till häst! och han för alltid flyr
Så fredlig syn, så lugnande för själen.
Han återväcks ur stundligt tankedjup;
Men söker ej de nöjen, förr han sökte.
Han framåt far, ej fästadt är det mål,
Der i sin pilgrimsfärd han ämnar hvila.
Än, sceners mängd skall hvälfvas för hans syn,
Förr'n mödan svalka kan hans lust att vandra,
Och lugna hjertats svall, med klok erfarenhet.
XXIX.
Men Mafra 8 fordrar dock en hvilostund;
Der förr, ej lycklig, lefde Lusiens Drottning;
Der hof och kyrka blandade sin glans,
Och mässor vexlade med glada fester,
Med hofmän, munkar — illa samladt lag.
Men här, den Babylonska skökan byggde,
Ett slott, der hon är sedd i herrligt sken
Och män förglömde allt det blod hon gjutit,
Att böja knä för ståt, som skönt förgyller brott.
