( 17 )
XXXIX.
Se, hvar på höga berget jätten står,
Med flätor, blodiga, i solen mörka,
Med dödsklot, glödande i hand af eld,
Och öga brännande ehvad det träffar.
Det stundom hvälfver stelt; och hastigt far
Med blixt omkring. Vid fot af jern sig lutar
Förstörelsen, att teckna bragd som sker,
Ty tre nationer, denna morgon mötas,
Att gjuta ut det blod, som härjarn fägnar mest.
XL.
Vid Gud! Det är en ståtlig syn att se
(För den, ej äger der en vän, en broder.)
Se skilda vapen glittra högt mot skyn,
Och färgor stridiga, på guldsydd klädnad.
Hvad makt har dessa från sin hvila väckt?
Hvad krigets ulfvar, tjutande af roflust?
Allt jagten delar; segren njuts af få;
Ty största lott af rof, skall blifva grafvens;
Af glädje, döden knappt kan räkna slagnas mängd.
XLI.
Tre härar sig förent att offra här.
Tre tungmål skiljda tal i luften höja;
Tre slag af fanor ses mot ljusblå sky;
Här ropas: Gallien, Spanien, Albion, seger!
Här fienden, offret och dess bundsförvandt,
Som strider för dess väl, men fåfängt strider,
Allt möts — liksom ej hemma gafs att dö —
På Talaveras fält, att korpar föda,
Och göra fruktbart, land som hvar vill äga sjelf.
