( 16 )
XXXVI.
Hvar folksång är af segersagan fylld.
Ack! sådan lön var stundom hjeltar ämnad.
När häfden brister, stenen multnat bort,
Blott herdens sång förvarar oviss ära.
Sänk, högmod! lyfta blicken på din lott;
Se maktens minne inskränkt i ett quäde.
Kan ej din storhet, skrift och stod och hög
Förvara, den åt enkel säg'n skall lemnas,
Då smickret dödt med dig, och häfd ej gör dig rätt.
XXXVII.
O, vaknen, Spaniens söner! träden fram!
Er fordna Guddom, Ridderskap, er kallar;
Hon för ej mer det spjut, som törstar blod,
Ej skakar högt mot molnen, hjelmens fjädrar;
Men sväfvar nu på rök af blixtars eld,
Och talar genom dundret af kanoner.
I hvarje knall, hon ropar: vaknen fort!
Är hennes röst mer svag än den var fordom,
Då hennes härskri ljöd på Andalusiens kust?
XXXVIII.
Hör! gungar jorden ej vid hofvars dån?
Och skallar icke stridens brak på heden?
Hvem föll för sabeln, rökande af blod?
Ack! skynden J ej fram att frelsa bröder,
Som för Tyranner eller slafvar dö? —
Dödseldar ljunga högt — från brant till branter
Hvar salfva kungör tusen släckta lif.
Död rider på den svaflade sirocco.
Röd, stampar krigets Drott; nationer stampen känt.
