( 19 )
XLV.
Fort Harold mäter dit en enslig väg,
Der stolt Sevilla segrar, än ej kufvad;
Hon än är fri, — ett länge önskadt rof! —
Snart, snart skall äfven dit eröfring sträckas
Och märka sköna hus med kulors spår.
Ack! oundviklig stund! Mot ödet kämpa,
Der hungrad härjare har insteg nått,
Är fåfängt; Annars Tyr och Ilion stodo,
Och dygd besegrat allt; och mord ej funnes mer.
XLVI.
Ej anas här den dom som stundar snart;
Här glada lag och sång och fester hvimla.
Bland underbara nöjen tiden flyr;
Af fosterlandets sår här ingen blöder;
Ej krigsbasun, men kärleks-cittra hörs;
Här dårskap sina dyrkare beherrskar,
Och ungögd lättfärd går sin midnatts rund.
Med hufvudstäders tysta brott begördladt,
Här hvarje slag af last sig fäst vid bräcklig mur.
XLVII.
Ej så hos Landtbo'n och hans skrämda brud,
Han lystrar, och törs knappt sitt öga kasta,
Af fruktan att sitt vinland vissnadt se,
Och ödelagdt af krigets härjningsfloder.
Ej mer med aftonstjernans bifall hörs
Fandango muntra castagnetten skaka.
Monarker! Om J känden denna fröjd;
J den, för ärans irrbloss, ej förstörden.
Då blefve trumman tyst, och menskan åter säll.
