( 23 )
LVII.
Ej Spaniens mö är Amazoners ätt,
Mer, skapt för kärleks hela konst af tjusning;
Fast i phalanxen, djerf hon träder fram,
Och täflar stolt, i vapen med dess söner;
Det är blott ömma dufvans hjeltemod,
Som hackar handen, sträckt mot hennes make.
I mildhet som i kraft hon öfvergår
De länders qvinnor, som för talkonst prisas,
Måhända lika skön, med högre lyftad själ.
LVIII.
Den lilla hålan kärlek i dess kind
Med lätta finger tryckt, dess lenhet röjer;
Den kyss, som tvekar vid dess rosenläpp,
Ber gossen visa mod att den förtjena.
Hur vild och skön dess blick! Dess fagra hy,
Förgäfves solen sökt med skenet dunkla;
Den glöder skönare af strålars våld.
Hvem vill i Norden qvinnors blekhet söka,
Med skepnad mindre rik och trånande och vek?
LIX.
Klimater som af Skalder prisas högt,
Och Harem i de länder der jag, fremling,
Långväga lyran slår till sannt beröm
För skönhet som cynikern ej kan jäfva —
Jemfören Houris — dem I unnen knappt
En fläkt, och tron att kärlek fläkten rider —
Med Spaniens döttrars blick. Och veten; der
Profetens paradis i verket finnes:
Det är, som änglar god och svartögd himlamö.
