( 22 )
LIV.
Var det för slikt, sig rest den Spanska mö,
På videt cittran hängt att mer ej ljuda!
Och glömt sitt kön att bära vapnens tyngd,
Och sjunga krigssång, våga krigets bragder?
Hon, som vid åsyn blott af sår, blef kall,
Och skrämdes af en ugglas skrän i natten,
Ser Bayonett som bryter stolt kolonn,
Och sabelns blixt; och öfver hop af döda,
Går med Minervas steg, der Mars, sjelf hade ryst.
LV.
Du, som med undran hennes saga hör,
Ack! Om du henne känt i lugna dagar,
Sett svarta ögat täfla med dess flor,
Hört hennes ljufva röst i grönskad löfsal,
Sett hennes lockar trotsa målarns konst,
Och växt af Nymf, med allt behag af könet —
Du trodde knappt att Saragossas torn
Ser henne le mot farans Gorgon-skepnad,
Förtunna slutna led, till stormning föra an.
LVI.
Dess älskling stupar — Ej är tårens stund.
Anförarn föll — hon i hans ställe träder.
Men troppen flyr — hon hejdar flyktens lopp.
Nu fienden vek — hon anför att förfölja.
Hvem kan försona så en älsklings hamn?
Och hvem anförarns fall så väldigt hämna?
Hvad qvinnas mod står fast, när mannens vek?
Hvem flyr så harmsen der på utsträckt fåle,
Och slås af qvinnohand framför befästad vall? 15
