( 29 )
LXXV.
Tre ljud trumpeten ger; signalen fälls;
Vidt öppnas hålan. Väntan stum sig breder
Kring hela kretsens folkuppfyllda rymd.
Förfärligt, med ett språng, nu monstret framfar,
Vildt stirrar, sanden slår med klöfvars dån;
Dock mot sin fiende, ej blindvis rusar;
Med hotfull panna, syftar hit och dit
Till anfall, och med vrede svansen svänger,
Och bistert hvälfver om ett öppet ögas glöd.
LXXVI.
Han stadnar nu och ögat fästs. Nu bort,
Ur vägen, sorglös pilt! Bered nu lansen:
Tid är att stupa eller röja här,
Hvad konst förmår att vilda farten hejda.
Med välfördt lopp sig kastar öfvad häst;
Fram rusar fraggig tjur; men ej oskadad;
Ren från hans sida spritter blodets fors;
Han flyr, han vältrar sig, af qval förtviflad;
Tätt följas lans och dart, högt vrålar han sin nöd.
LXXVII.
Han vänder om; ej båta lans och dart;
Ej vilda språng af häst i striden sårad,
Ej mannens anfall väpnad nu till hämd.
Förgäfves vapnen, mer förgäfves, styrkan!
En ädel häst är utsträckt, stympadt lik;
En annan, ryslig syn! upprifven röjer
I blodigt bål hvar flämtar lifvets pust.
Fast döende, han matta kroppen uppbär;
Sjelf vacklar, men sin man ur striden oskadd för.
