( 30 )
LXXVIII.
Qväst, blodig, andfådd, men till slutet grym,
I midten Tjuren står och döden trotsar,
Med sår, bland fästa dolkar, brutna spjut
Och fiender, förlamade i kampen.
Nu Matadorerne begynnt sin lek;
Röd mantel skakas, färdig dödsudd måttas.
Med dunder Tjuren åter bryter väg;
Förgäfves. Öfver ögat manteln kastas;
Allt är förbi; och han mot sanden sjunker ned.
LXXIX.
Der vida halsen träffar ryggens rand,
Dödsvapnet intryckt göms i jätteskepnan.
Han stadnar — rycks — ej värdigas att fly;
Men sakta faller under rop af seger,
— Och utan suck och utan dödskamp dör.
Den prydda charen syns; der högt upplyftad,
Läggs kroppen, ljuflig syn för vanlig blick.
Två hästars par, med skyars fart nu föra
Den mörka kroppen bort, som knappt i loppet syns.
LXXX.
Och sådan är den lek, som Spanska mön
Ett nöje bjuder, Spanska gossen fägnar.
Vid blodsyn tidigt fostrad, fröjdar sig
I hämd hans hjerta, kallt för andras plåga.
Af enskild fiendskap fylls hvarje by.
Och fast en väpnad hop i härnad tågar,
Ty värr fins folk i låga hyddor nog,
Mot vänners bröst att lömska dolken hvässa,
Och gjuta lifvets flod, af ringa skäl till harm.
