( 31 )
LXXXI.
Svartsjukan här dock bom och riglar glömt
Och skrynklig väktarinna, kloka Duegnan;
Och allt hvaråt sig harmar ädel själ,
Hvad dårlig kärlek trott med fängsel vinnas:
Allt med förflutna åldrens natt försvann.
Hvem fann sig nyss så fri som Spanska tärnan?
(Förr'n kriget uppstod i Vulcaniskt ras)
Hon, rik på flätor, hoppat i det gröna,
I glättig dans, vid sken af Cynthia, kärlek huld.
LXXXII.
O! Harold skolat älska mången gång —
Om icke drömt det — ty blott dröm är tjusning;
Men härdadt var hans bröst, ej rörligt mer.
Af Lethes ström han dock ej hade druckit.
Men nyss han af erfarenheten lärt:
Att kärleks bästa gåfva är hans vingar.
Hur skön, hur ung, hur mild än kärlek syns,
Från sjelfva källan af dess drömda vällust,
En bitterhet ett gift dess blomster öfverfar.
LXXXIII.
För skönhetsfulla former dock ej blind,
Blott som den vise rörs, af dem han rördes.
Ej att Philosophi på sådan hug,
Dess kyska, stränga blickar velat fästa.
Passionen rasar sig till ro, och flyr;
Och last, som gräft sin graf i höjd af njutning,
Hans hopp förqväft att aldrig lifvas mer.
Ack! nöjets vissna rof! med hat till lifvet,
Hemsk, öfver ögats bryn, var stämplad Cains dom!
