( 50 )
XXXIV.
Den litet vet, jag tror, om qvinnans bröst,
Som vinna vill, med suck, så flyktigt väsen.
Hvad bryr hon sig om vunna hjertan mer?
Tillbörlig dyrkan gif din skönas ögon;
Men ej för ödmjukt; hon föraktar då
Dig och din kärlek, fast med ömhet yppad.
Ja, äfven ömhet dölj, om du är klok
Djerft sjelfförtroende bäst qvinnan vinner.
Än reta, blidka än; och så passionen tänds.
XXXV.
Bestyrkt af tiden denna lärdom är,
Och de som veta't bäst, det mest beklaga.
När allt är vunnet som är kärleks mål;
Så ringa pris knappt anses mödan löna.
Ungt lif förstördt, sänkt själ och hedern kränkt,
Passion! är ofta följden af din framgång.
Om tidigt hopp af lycklig hårdhet bräcks,
Det som en sjukdom genom lifvet följer,
Och botas icke mer, fast kärlekstjusning flyr.
XXXVI.
Men nog; jag bör ej dröja i min sång;
Vi hafva mången bergstig att beträda,
Och mången olik strand att segla om,
Af dikten ej, men sorglig tanke ledde —
Klimater, skönare, än dödlig hug
I trånga kretsen tänkt af sin inbillning,
Och nånsin än i ny Utopia fanns —
Och lära menskan hvad hon borde vara,
Af så förderfvadt ting, om sådant läras kan.
