Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

( 49 )

XXXI.

Så Harold, när han klara ögat sett
Och mött dess strålars glans, med ingen tanke,
Om ej beundrans, känd, men utan qval:
Och kärlek höll sig undan, fast ej fjerran;
Ty han sin offrare ostadig känt,
Och räddes att hans dyrkan var försvunnen,
Men aldrig pilten mer hans hjerta sökt.
Se'n denna gång han det ej kunde tända,
Fann lilla Guden der, sin hela makt förbi.

XXXII.

Skön Florentina visst förundrad fann
En, som var trodd för hvem han såg, att sucka,
Orörlig motstå hennes ögons glans,
Som andre helsat eller låddes helsa
Sitt hopp, sin dom, sitt straff, sin enda lag,
Och allt hvad skönhet af tillbedjarn kräfver.
Ja, högt hon undrade att Sven, så rå
Ej kände eller låddes känna lågor,
Som, fast så synas kan, ej väcka qvinnors harm.

XXXIII.

Ej kände hon ett synbart marmor-bröst,
I tystnad stängdt, af högmod återhållet,
Ej oförfaret i förförarns konst,
Och kunnigt, vidt och bredt att snaror sträcka;
Ej afvändt förr ifrån så nedrig jagt,
Än intet syntes mera, värdt att sökas
Ej Harold litar mer på sådan konst.
Om ock för dessa ögon blå, han brunnit,
Bland ödmjuk älskarhop, han aldrig qvida hörts.


4