( 58 )
LVIII.
Albaniern, vild, med rock som skyler knät,
Med shawlturban, geväret präktigt siradt,
Och guldbroderad prydnad skön att se,
Och macedoniens man i högröd klädnad,
Och Delhi med förfärlig mössa prydd,
Och krokig glaf; och Greken glad och böjlig,
Och Nubiens stympade och svarta son,
Och skäggig Turk, som sällan värdes tala;
Hans åsyn kufvar allt, för stark att vara mild —
LIX.
Allt blandas, dels, och hvilar dels i grupp,
Betraktande hvad brokigt kring dem hvimlar;
Alfvarlig Moslem der i andakt står;
En pipan röker, andre tankfullt spela;
Albaniern trampar marken, hög och stolt,
Och Greken pratar fort med halfljudd stämma.
Men från Moske'n, högtidligt, nattligt ljud,
Och Muetzins rop hörs bönetornet skaka:
Allena Gud är Gud — till bönen — Gud är stor.
LX.
Vid denna årstid, fastan Ramazan
I dagens längd utöfvat plågsamt välde.
Men sedan skymningstimman var förbi,
Begynte åter glädjen festlig råda.
Nu, allt var rörligt; inom hvarje hus,
Betjening borden täckt med ömnig måltid.
Det toma galleri syns fåfängt byggdt;
Men blandadt dån från inre rummen skallar,
Då slafvars pagers mängd sig skyndar in och ut.
