( 57 )
LV.
Re'n Solen sänkt sig bakom Tom'rits berg, 19
Och Laos 20 brusade förbi så vidsträckt;
Än mörkrets djup ej hunnit samla sig,
Då varligt stigande på branta stranden,
Childe Harold såg likt luftsken emot skyn,
Af Tepalén, sig bönetornen höja,
En stad hvars murar strömmen öfverse.
Af krigsfolk, mera när, han sorlet hörde,
Med vindars suck bemängdt, der skogar lemna rymd.
LVI.
Han nalkas helig Harems tysta torn
Och under höghvälfd port sin kosa sträcker;
Han nu, den stolta herrskarns bostad ser,
Der allt omkring, hans höga stånd förkunnar,
I mer än vanlig prakt, despoten satt;
Men verksam anstalt hela hofvet skakar,
Eunuker, slafvar, gäster, stridens män;
Det inre är palats, det yttre fästning,
Och folk från hvarje land, man ser församlas här.
LVII.
Med rik mondering, syns. en färdig rad
Af rytteri, och mången krigisk anstalt,
På nedre gårdens vidtutsträckta rymd;
Men bister hop i slottets öfre gångar.
Och ofta spränger genom ljudfull port,
Tartar högmössad ut och hästen sporrar,
Och Turk och Grek, Albanier, solbränd Mohr
Här blandas i mångfärgad rörlig skara,
Då krigisk trummas dån förkunnar dagens slut.
