( 67 )
LXXIX.
Och hvilken Grek syns fröjdad mer än din,
Stambull, förr deras rikes herrskarinna?
Fast af turbaner fylls Sophias hvalf,
Och Greklands fordna altar fåfängt sökas,
(Ack! Hellas. qval än ljuda i min vers!)
Dess sångare var glad, och fri dess folkmängd
Och sann var allmän glädje, nu förställd,
Nu sällan njuts den syn och hörs den sången
Som ögat gladde förr, och kring Bosphoren ljöd.
LXXX.
Högt var på stranden, glädjefullt tumult,
Musiken, ofta vexlad, aldrig upphörd;
Och årors jemna takt med återskall,
Och vattnens sqvalp, ljufsorgligt sammanstämde.
Dit nattens drottning från etherisk thron,
Med bifall blickade, och öfver vågen,
Då flygtig il dess yta öfverfor,
Dess bild en vidgad glans omkring sig strödde,
Och böljan, gnistrande, sågs tända afsköljd strand.
LXXXI.
I skummet glänser mången lätt kaik,
Och landets döttrar dansa der på stranden;
Och man och mö ej tänka på sitt hem,
När mången trånfull blick som ljufligt vexlas,
Och hand som trycks och tryckning återger,
Strö vällust som få hjertan kunna motstå.
Ack! ungdoms kärlek, fäst med rosenband!
Vis och Cynik må prata hvad dem lyster,
Blott dina stunders fröjd motväger år af qval.
