( 66 )
LXXVI.
Du ärftlige lifegne! vet du ej,
Att hvem vill lefva fri, sjelf oket bryter?
Att egen väpnad arm det bryter blott?
Vill Fransman eller Moscowit dig frelsa?
Nej. Din tyrann de torde störta ned,
Ej på ditt altar frihetslågan tända.
Nej Hellas skuggor! segrande med dem,
I skolen herrar byta, ej ert läge.
Er äras dag är flydd, ej dagen af er blygd.
LXXVII.
Den stad, för Allah vunnits ifrån Giaur,
Kan Giaur från Othmans våld allena rycka.
Och så, Seraljs ogenomträngda port
För fordna tappra gäster åter öppnas. 32
Må Wahabs 33 resta hop, som röfva tordts
Ifrån Profetens graf dess helga minnen,
Sin blodväg sträcka fram till vestlig strand;
Dock skall ej frihet gro på dömda Hellas,
Nej; slaf skall följa slaf i år af ändlöst qval.
LXXVIII.
Se dock hvad fröjd — förr'n fastans tid begynnt
Det lidande som helgadt bruk beredde,
Att rena menskosjäl från dödlig synd,
Med dags försakelse och bön i natten,
Och förr'n i säck påklädes ångrens drägt
Åt nöjet några dar af lagen skänkas,
Och af förlustelsen tar hvar sin del,
I brokig drägt på maskerader dansar,
Och följer mimisk hop, i lustig Carnaval.
