( 71 )
XCI.
Likväl, kring lemning af din fordna glans,
Sig pilgrim tankfull, men otröttad skockar.
Och länge vandrarn med Joniens vind,
Skall helsa frejdadt land för sång och vapen;
Ja, länge häfd och oförgänglig röst,
På mången strand med ryktet ungdom tjusa,
Den gamles högmod, lärdom för en ung!
Af vise vördad och af skaider dyrkad,
Blir Pallas', Sångmöns röst med helig fruktan hörd.
XCII.
Till hemmet drages hvarje frånskildt bröst,
Om något kärt, välkommen eldstad bjuder;
Den, ensam är, låt honom vandra hit,
Och ögat fästa på en jord beslägtad.
Ej Hellas är ett land för sällskapsro.
Men den som trycks af sorgen, der må stadna;
Och knappt han sakna skall sin födslobygd,
Om han på Delphis nejder långsamt vandrar,
Och rörd på fälten ser, der Greker, Perser dödt.
XCIII.
Låt sådan komma till så helgad jord,
Och genomgå i fred dess tjusta rymder,
Dess minnen vördande. Må verksam hand
Ej stympa lemningar — ack hur förstörda!
Ej dertill dessa Tempel restes här:
Spar minnen, som af vilda folken sparats:
Och fläcka icke mer vårt hemlands namn.
Så, må du trifvas, hvar din ungdom fostrats,
Af hvarje loflig fröjd, och lif och kärlek prydd.
