( 73 )
XCVII.
Bör jag i hopen kasta mig igen?
Och söka hvad med lugn ej kan förenas,
Der festlig fröjd och löje, fåfängt högt
Och falskt för hjertat, urgröppd kind förvrider,
Och lemnar mattadt sinne dubbelt matt?
Men öfver anlet, som med våld skall klarna,
Och härma glädjen och fördölja styng,
Syns genom tvungna löjet, tårars bana,
Och sjunkna läppen höjs till illa härmad smil.
XCVIII.
Hvad är väl värrst af ålderdomens qval?
Hvad plöjer tidens fåror djupt i pannan?
Allt hvad man älskat, se i grafven sänkt,
Och sig på jorden ensam. Så mitt öde!
Låt mig för straffarns gissel buga djupt,
Bland hop af hjertan skiljda, hopp förstörda,
Flyt fåfängt och bekymmerslöst, min dag,
Se'n Tiden röfvat allt hvad hjertat njutit,
Och våren af mitt lif med åldrens börda tryckt!
Slut på II Sången.
