Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 87 )

XXVIII.

Förfluten dag dem såg i lifvets kraft.
Och qväll'n i skönhetskretsen, stolte, glade;
Dem midnatts timan gaf signal till strid,
Och morgonen dem ordnade på fältet;
Dag gaf dem öppnadt fältslag, praktfull syn,
Ock rökens dundermoln, som då de skingras,
Upptäcka jord betäckt med annan mull,
Den hennes egen mull skall hoptals hölja,
Fransk, Britt och Tysk, och häst och man i blodröd graf.

XXIX.

De prisas af en högre sång än min.
Dock af så ryktbar hop, jag en vill välja,
Dels derför att min ätt med hans bemängs,
Dels att hans Far af mig var förolämpad,
Dels att berömligt namn ger sången helgd
Och hans, för högsta tapperhet var äradt.
När vingad död förtunnade hvart led,
Och krigets åska tätast jorden plöjde,
Ung Howard! den ej slog mer ädelt bröst än ditt.

XXX.

För dig ha tårar gjutits, hjertan bräckts;
Hvad vore mina, om jag ägde tårar?
Men, då jag stod invid det friska träd,
Hvars grönska lefver der du slöt att lefva;
Och såg omkring mig skönt upplifvadt fält,
Med frukt och frukters löften, och då våren
Göt ut sitt skatt af rikedom och fröjd,
Bland sorglös fogelskara väckt ur dvalan,
Jag geck från hvad hon gaf, till hvad hon ej kan ge.