( 88 )
XXXI.
Till dig, till tusen, utaf dem, en hvar
Och en som alla, sorglig tomhet lemnat
Hos slägt och anförvandter; och för dem,
Välgerning vore glömskan af sin smärta.
Ärchengelns domsbasun, ej ärans röst
Skall väcka dem som dessa bittert sakna.
Och rycktets dån kan mildra, släcka ej
En fåfäng längtans febertörst; och namnet,
Ju mer det hedradt nämns, ju mer af saknad följs.
XXXII.
De sörja, le till slut; men sorgligt le.
Ett träd har länge vissnat förr'n det störtas;
Och skeppet flyter, mast- och segellöst;
En bjelke nedböjs, men ej bruten multnar,
Af kärnans fasthet stark; en åldrad mur,
Ej ramlar, fast dess stöd af tiden häfdes;
Af gallret stängda fången öfverlefs;
Och dag går fram, fast stormmoln solen skymma;
Så hjertat bräcks af qval; men bräckt kan lefva än.
XXXIII.
Liksom en spegel bräckt, mångfaldig görs;
Hvart stycke, serskild spegel, föreställer
I mängd de samma bilder som den bar,
Och bilders antal ökts, ju mer den bräcktes;
Så sorgsna hjertat, som i härjadt lif,
Och blodlöst, men af köld och tystnad omhvärfdt,
Ej vill försaka grymt och rolöst qval,
Mångfaldigar i minnet sina plågor
Och vissnar obemärkt; ty sådant qval ej röjs.
