126
sedan nu Criticus, utan at blifwa löjelig, gjordt den saken wäl ifrån sig, så blifwer det för Auctor helt lätt, at fullgöra hwad Criticus honom ålagt, utan at exponeras för det allmänna åtlöje, Criticus tror honom därföre ådraga sig.
§. 78.
At undwika den widlöftighet jag annars råkade uti, nödgas jag gå många sådana snedsprång förbi, och spara dem til en lägligare tid: til äfwentyrs Criticus dessförinnan hunnit komma fram med några nya, som med dessa kunna förenas. Läsaren må imedlertid af det som anfördt är, dömma, antingen de äro wiljans eller förståndets fel, hwilket i synnerhet lyser hwar man i ögonen af den betraktelse han pag. 32. sig företagit om Auctors okunnoghet i Handels-saker.
Han gör där först en skilnad imellan Auctoren och Författaren, ehuru Auctor i förtroende sjelf uptäckt för Criticus, at han och ingen annan war Författare til den criticerade Skriften, i anledning hwaraf Läsaren otwungit lärer finna, hwad grund han ägt til slika suppositioner, och huru redeligen han handlat äfwen i detta mål.
Auctor beskylles för en grof okunnoghet, då han i sin Skrift skal handla om oförtullat Salt, och hafwa påstått, at det bör säljas til det pris, som de Handlande kunde sälja det til, då det ligger om bord på Fartyget i Nordsjön. Men jag wet icke, hwarföre han ej nämner up efter wanligheten den sidan i Auctors Skrift, hwarest sådant är supponerat. Här är den grofwaste osanning honom påförd, som aldrig fallit Auctor i sinnet, än mindre fås igen i hans Skrifter, och när Criticus, såsom noga kännare af den antagne Handels-Systemen, nyttjar diktade skäl til bewis om Auctors okunnoghet och illwilja, så blifwer det klart, at sådane slags bewis i samma System wunnit burskap, och anses för full-goda.
§. 79.
II:o, Säges Auctor hafwa begått et enfaldigt misstag däruti, at han påstår, det utlänningen, drefwen af winning-lystnaden, genast skulle komma at stoppa bristen, så snart priset
