Hoppa till innehållet

Sida:Chydenius Omständligt svar (1765) med Erinringar och Ödmjukt memorial.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
127

i en Stat börjar at stiga öfwer tilbörligheten. Men märk, min Läsare! at hwad som sant är i denna proposition, är Auctors, men alt hwad däruti finnes annat, är af Critici egen afwel. Auctor har påstått, at winnings-lystnaden retar utlänningar, när Warorne stiga, at göra sig nytta af det förhögde priset; men aldrig determinerat huru stor förhögning därtil skulle fordras. I en Stat, som nyttjar en fri in- och ut-rikes rörelse, blifwer samma förhögning, som kan åstadkomma tilförsel af den bristande waran, den gången samma Waras naturliga wärde, som är altid mindre, ju mera rörelsen är qwick och lefwande. Och just detta enfaldiga misstaget, (så kallar Criticus det) måste han pag. 28, 29 och 30 nyttja sjelf til en grund-orsak, hwarföre Swenska Handlande ärsatte Salt-bristen i utländske hamnarne wid Östersjön, fast han ej wäntar af utlänningen lika barmhertighet emot oss.

III:tio. Säges, at Auctor inbillar sig mycket fåfängt, at det Landet winner därwid, i allmänhet at tala, som för lätt köp kan få en nödtorfts Wara som Barlast. Detta är osant, min kära Läsare!

Criticus brukar här samma maner, som i den föregående Puncten: han hafwer altid något egit, som han så nätt smyger in i profglaset, at stå för Auctors räkning, och at få en wämjaktig smak uppå Källans watten; men det skal snart blifwa urskildt. Jag wil allenast bruka en liten konst, at låta Critici tilsats gå öfwer i et annat glas, det han såsom en redlig man dricker sjelf ut, så få wi igen rätta smaken på det som lemnas qwar. Lät oss allenast lägga til den af Criticus anförde Proposition wid slutet, desse orden: När alt annat twänne Stater imellan är lika, så må hon wäl stå för Auctors räkning; ty i hela Auctors Afhandling finnes detta förbehåll ligga <zuti sjelfwa sakens egen natur.

När han talar om godt köp på Salt, då det föres til Barlast, såsom gagneligt för Riket, så är klart, at den lindring ej kunnat ärsättas hos utlänningen genom et omåtteligen stegrat wärde på sina öfrige Waror: Wåre egne Stapel-handlande, woro ju de, som 1723 och 24 sågo surt på utlänningen för det han sålde Saltet så lågt, och betalte Järnet wäl. Hade utlänningen då stegrat up sina öfriga Waror til sin ärsättning, hade wåra egna kunnat straxt slå ho-

nom