manodagha &c.; o för u, t. ex. hogga, konnokt, sionka; w för u, t. ex. wt, biwdher, bwrskap, gatwr, hws, hwstrw, konw &c.; k framför t för g, t. ex. rinkt, vnkt; t för th och tvärtom, t. ex. ta, tigger, tiænar, toliko, treskiptis, tridhi, trydzskas, blanat, blotwite, howt, sampnat, thiufnat; thaker, thalgh, thiughu, tholff, thompt, thorge, thwe, ather, atthe, eth, fiurthan, gither, komith, lather, ræth, sith, weeth, wiith, wither (af wita) &c.; e och æ omväxla, t. ex. embæte, æmbeti, æmbæti; betre, festa, flere, fellis, gester, heffd, men, merkia, peninga, qwelia, siex, swensker &c. och bætre, fæsta &c., hvarvid må anmärkas att e oftare brukas i förra hälften af denna handskrift, och deremot æ i den senare[1]; i och æ och äfven a omväxla i thriggia, thræggia, twiggia, tweggia, twæggia, twaggia; y och ö omväxla i byria, böria, dylia, dölia, fyr, för, gyri, göri &c.; bokstäfver fördubblas, t. ex. aa, aar, aat, maatto, biddhia, garddha, gardhdenum, thriddhia, eet, deel, heem, weet, aff, ffa, giffui, haffs, kræffs, offorwnnen, tolff, fingger, gærninggen, ætlingger, liiff, tiidh, wriist, nykkla, skill, wæll, öll, boot, doom, drapp, hwarrio, lössn, ranssman, rikessens, Sstande, sittia, byyn, lyyst, ææ, næær, sææt, löön, löös, ööl &c.; bokstäfver utelemnas, t. ex. go(d)zet, inlæn(d)sker, skyl(d)skaper, lan(g)leek, swæns(k)t, hwi(l)ken, th(r)æskiptis, edh(z)örit &c., i synnerhet r i slutet af nomina i pluralis, t. ex. arffua, drængia, gardha, gatu, giffto, gaeste, swena, æptergærde &c. Af senare hand är a ofta ändradt till å, t. ex. i a, at, atir, gardh, swa, tha &c.[2]. Stadslagen slutas fol. 115, hvarefter, på de 5 sista pergamentsbladen, följer ett i 15:de århundradet i spalt skrifvet alphabetiskt register till Stadslagen. I bokens slut finnas några rena pappersblad. — Närmast med denna handskrift beslägtade äro de, som i denna förtekning uptagas under N:r 8, 9, 15, 41, 48, 50, 108, samt till en del N:r 45, 49, 51, 73, 79, 85, 86. Härtill kan läggas N:r 99, ehuru denne troligen är en afskrift af 1618 års tryckta edition.
Denna och de förnämsta af de öfriga handskrifterna hafva i noterna till texten blifvit beteknade med de bokstäfver, som i denna förtekning äro i parenthes anmärkta vid handskrifternas ordningsnummer.
2. (B) En Söderköpings Rådhusarkif tillhörig pergamentscodex har 68 blad af
11110 Svenska decimaltums[3] höjd och 735 tums bredd, i rödt skinnband med
mässingsbeslag. I bakre permen är inslagen en krämpa, hvarvid utan tvifvel
fordom varit fästad en kedja, med hvilken boken varit fastläst vid en vägg
eller ett bord[4]. På andra sidan af första bladet har en något yngre hand
- ↑ Så är ordet medh, som endast på några få ställen är utskrifvet, på de första ställena skrifvet med e, men i senare hälften af boken med æ; och derefter har jag rättat mig vid förkortningens uplösning.
- ↑ Så har Far i RB. 34: 2. genom misförstånd blifvit ändradt till Får; se not. 59 sid. 289
- ↑ Då det nya måttet, som delar en fot i 10 tum, numera är i allmänt bruk i Sverige, måste jag här begagna detta mått. Angående förhållandet emellan detta och det äldre måttet, se SkL. föret. sid. I. not. 1.
- ↑ Jfr. min skrift om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes upkomst sid. 72.
