Sida:Coeffurer-1781.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Försynen som skänkt hvart och et folkslag några enskildta förmåner, har begåfvat Svenska Fruntimren med behagligheter, som öfverträffa sjelfva skönheten. ”Än ser man bland dem Pallas stålta fägring, än Junos majestätlighet och höghet, än Dianas okonstlade täckhet, än åter Gracernas förtjusande tycke, och stundom Fröjas småleende.”

Aldrig har något land fordom varit mera namnkunnogt af Fruntimrens blygsamhet. Begären voro då icke många, och således snart förnögde. Begrepen icke vidsträckte, derföre kändes icke våra tiders mångdubblade behof.

I de första tidehvarfven gingo Svenska Fruntimren merendels barhufvade, med flätat och upstrukit hår; omkring hufvudet en bindel, som på åtskilligt sätt var urstofferad. En Sköldmö satte sig på brud-bänken med hjelm och brynja, samt fullkomlig rustning. Andra nyttjade icke en så förfärlig skrud. Utom nyssnämde prydnad, buro de förnäma öfverst på hufvudet en liten krona af guld eller silfver, bestående af en bred ring, med upgående taggar och hängande löfverk. Denna Coeffure kan väl icke räknas bland de legera; men den var lämpelig til det fasta, ärbara och rena, som altid utmärkt en Svensk skönhet.

En sällsam böjelse at efterapa andra nationer, medförde ändteligen den ofelbara verkan, at både lynne och hemseder förändrades.