granska och rätta, och ändå altid föreställa sig något bättre, som man ej kunde hinna. Men det är just på sådant sätt som tankegåfvan skall skärpas, förståndet upeldas, industrien befrämjas, sammanlefnaden förljufvas. Huru lyckeligt, at alt hvad våra Damer kunna uptänka, är allenast et nytt ämne til deras vämjelse!
Måtte alla de skrifter i en evig glömska begrafvas, som innehåller bittra och föregripeliga utlåtelser emot det vackra könet! Hvarföre fordras af dessa täcka varelser mera än de kunna åstadkomma? Har väl et Fruntimer något bättre at förlita sig til, än sin konst och sin skönhet? Fordrar icke billigheten at både det ena och det andra bör cultiveras. I hvilket slags hänseende kunna då vår tids Cavaillerer tilvalla sig något företräde?
Hos de visaste och mägtigaste folkslag, var det fordom en grundsats, at hysa mycken vördnad för Fruntimren, at aldrig utsätta dem för almänhetens omdömen. Nu synes det vara en ren omöjlighet, at kunna yttra sig med moderation öfver dessa våra medmänniskjor. Man säger antingen för mycket eller för litet. Man talar icke nog om dygdiga Fruntimmer, och man talar altid för mycket om dem som icke äro det.
Candid.
Stockholm,
Tryckt hos J. Chr. Holmberg, 1781.
