det bruket rådande, at hålla håren i en viss form klistrade tätt intil hufvudet. Det är ännu i mannaminne, när de vackraste hår skulle inrullas i papper, klämmas med uphettade tänger, och ändteligen fasoneras i et oräkneligt antal af tunna små låckar, som gingo nästan öfver hela hufvudet.
Så litet den sköna Törnrosen, blomsternas drottning, kan jämföras med de allmännaste örter; så mycket Liljan öfverträffar Valmogen, så mycket öfverträffa de nu varande coeffurer alla forntidens hufvud-prydnader. Man kan icke utan hänryckning beskåda La corne d’abondance, Herisson med diademe, eller ock med detacherade buklor, Coeffure moderne de fantasie, à la Flore, à la Victoire, à la Minerve eller à la Dragonne, så väl som Le Chien-couchant med sin tilhöriga puff. Det har endast varit vår tid förbehållit, at äga La consideration, La grande pretention, l’honorable, La candeur och La noble simplicité. Men har nu först hunnit utröna den märkbara skilnaden, emellan en Bonnet du jour, en petit bonnet och en demi bonnet. Alt detta voro ju gåtor i de barbariska tidehvarfven. En beqvämlig Negligé, en låckande Dormeuse, en intagande Capricieuse, en retande Baigneuse voro då aldeles okände. Toilettens göromål voro i okunnoghetens tidehvarf så snart afgjorde. Man förstod icke at syna och betrakta sit arbete på alla håll och sidor, at ändra och ändra om igen, at
