11
tansvärdt dån, som i det ögonblick, då jag skrifver detta, bryter löst med förnyadt raseri! Det är icke något skjutande, det är ett oupphörligt rullande, som af åskan. Fem byar stå i ljusan låga och belysa hemskt den gräsliga bil den af denna strid, och, ehuru vi äro tre mil från valplatsen och Flensburger-hamnen ligger emellan, bäfvar likväl jorden här oupphörligt och fönstren skallra. — Schleswiger-Jägrarne kunna ännu icke vara framkomna till bataljfältet, emedan de först omkring klockan 5 marscherade härifrån. I detta ögonblick, kl. 11, har skjutandet upphört . . . .”
Under denna för Danmarks vapen ärofulla dag har Svenskt, Danskt och Norrskt blod för första gången flutit för Skandinaviens gemensamma heliga sak; denna dag har derigenom blifvit för de tre nordiska brödrarikenas framtid en bemärkelse-dag, som ännu om århundraden torde kasta en aflägsen, dock alltid lika ärofull, blodigt skimrande morgonglans öfver en säkert då till full verklighet utvecklad nyare tids politiska historia.
Wolfgang Menzel yttrar sig om de tre Skandinaviska rikenas ömsesidiga förhållanden i sitt, om lika vidsträckta historiska forskningar, som om en lefvande, klarseende statsmanna-blick vittnande arbete: ”Europa im Jahr 1840,” sålunda:
”Sedan Danmarks flotta blef uppbränd och Finland rycktes från Sverige, vegeterar den Skandinaviska norden i en märkbar obetydlighet. Dock må man ej tro, att dess folks lifskraft redan är uttömd. Alla germaniska stammar — och till dem höra Danskarne, Norrmännen och Svenskarne — ega en förvånande seghet. De kunna väl till en tid försjunka i bragdlös dvala, men deras medfödda energi fortlefver dock, och förr eller sednare vakna de till nya kraftyttringar, ny utveckling.
