Hoppa till innehållet

Sida:Döds-runor, 5 juni 1848.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

28

 
Hvad än Sverige honom skänkte, bättre gåfva Danmark gaf,
Hjeltenamn och hjelterygte och en aldrig bortglömd graf.

Förste Svenske yngling var han, som för Danmarks frihet blödt,
Förste Svenske yngling var han, som för Skandinavien dött.
 
Tvisten icke mer, J kloke, om hvad stunda skall en tid:
Tvisten icke, ty J stören med er tvist de dödes frid.

Ynglingsblod och ynglingstankar, o, se der de källors lopp,
Hvarur nya dagars morgon stiger öfver verlden opp.

Vill du se ett sekel för dig, gamle vise gråhårsman,
Blicka i ett ynglingshjerta, och du der det skåda kan.

Ur de drömmar, som der sväfva, ur de känslor, som der bo,
Tiders vishet upp skall vexa, med föryngrad kraft och tro.

Ynglingssinnet är så öppet: Öppet som en spegel är:
Verldens framtids-bilder spegla sig som dröm och aning der.

Ej i grafven, men i vaggan ligger verldens morgondag,
Med en nyfödd stjernas skimmer i sitt friska anletsdrag.

Ej om hösten, men om våren upp den sol sitt öga slår,
Som med nya blomster-riken ännu öfver jorden går.

Hopp och minne! minnet flyglar, hoppet . . . födes ständigt nytt,
Och sitt ankar jemt det kastar i en tid, som än ej grytt.

Tänk och kämpa, ynglingsskara! ingen strid så skön jag vet;
I er lösen . . . ordet ligger till vår framlids hemlighet.