Erik Lejonhufvud, son till Öfverste-Löjtnanten vid
Helsinge-reg:te, var till sitt yttre lång, smärt och vacker,
aktad som skicklig officer, afhållen af vänner och kamrater,
egde nordiskt krigarsinne, i förening med nordisk vekhet.
Om än hans tjugofemåriga, outvuxna tankar icke flögo, lika
Sommelii, oroligt och örnlikt kretsande kring himmel och
jord, så behöfdes det ej heller — han hittade med hjertat rakt
fram genom lifvet till döden. Förenad med sin familj
genom kära, innerliga band, om hvilka mycket skulle vara
att förtälja, så framt icke vördnaden för familjlifvets och
sorgens heliga tystnad afhölle oss derifrån, tillskref han
de sina aftonen före bataljen ett bref, till Wenersborg
anländande nästan samtidigt med underrättelsen om hans död.
Han beskrifver deri enkelt och hjertligt, efter hvad man
berättat oss, huru väl han befann sig bland Danskarne, sin
