Den här sidan har korrekturlästs
Beppo-Sommelius.
Endast tvänne trogna vänner skänkte dig den vida verld,
Första vännen var din lyra, andra vännen var ditt svärd.
Friden hvilade kring jorden; frid inom dig aldrig var:
Alla strängar på din lyra voro blixtar en och hvar.
Och fast ljufva vindar sucka, susande i stilla qväll,
Andar dansa från din lyra, burna af en askas skräll.
Tro och kärlek ständigt synas smekas här med liljeord,
Född med gisslen, dock din ande gisslade en trolös jord.
Bakom fagra ytors skimmer såg din blick, hur brottet satt,
Och din lyras vrede kastar ut sin blixt i kolsvart natt.
Lik Vesuven sjöd din tanke: häftig, full af flammors glöd,
Och ändock vid kratern vexte mången blomma, rosenröd.
