38
Finns en eld, som ej kan nämnas, men som dock förtära kan,
Gudatänd som Vestas låga, denna eld inom dig brann.
Finns en kärlek uti hjertat, utan form, men sann ändå,
Sök den uti Beppos sånger, och du finner den också.
Menskohjertat är en bölja: högt, oroligt vräkes den;
Fåfäng möda, intet öga böljans djup har pejlat än.
Men hur djupt dess botten ligger, du en himmel der kan si,
Och hur mörkt dess yta rullar, spegla stjernor sig deri.
Allt fullkomnas ej på jorden; himlen blott fullkomnar allt;
I hvar anda finns en gudom, som ej ryms i hvar gestalt.
Ynglingsåren äro djerfva; man blir lugn och jemn och vis
Först se’n man har dristigt plundrat verldens alla paradis.
Kom så striden, vild och blodig, och du störtar dig deri.
Svärdet tappert ut vill föra lyrans varma poesi.
Mägtig sång blir mägtig handling: skalden är med krigarn slägt:
I allt stort, som skett, de alltid handen åt hvarandra räckt.
Ädla tankars skaldeådra böljar genom häfdens blad;
Mannamod och hjeltesinne äro svärdens Iliad.
Af din varma lyra fostradt, svärdet riddardygder fick.
Uti bättre skola aldrig — än i sångens — äran gick.
På en åsksky flög din ande dristigt omkring jorden ut,
Du har verkat, som du tänkte, än en ljungeld i ditt slut.
Tappert stred du, modigt föll du: skald och hjelte på en gång.
Du har stupat, som du lefde — handling, poesi och sång.
